Demensen tar min mamma

Vila i frid ❤

Det var länge sen nu.
Det var tungt sist jag skrev, tungt av att vår familjs tillvaro än en gång skakats om.
Vi har ridit ut den stormen nu. Iafl till en stor del..

För en tid sedan pratade jag om mamma med en bekant. Jag utryckte mig att så VAR mamma, eller mamma HADE .. Min bekant tittar på mig och säger; men din mamma lever! Du pratar om henne som hon är död!
Det fick mig att tänka. Mamma lever.
Men hon är ju ändå död. Ingenting av den mamman jag haft finns kvar, det är bara skalet av den finaste människan som finns kvar.
Den tanken kom åter till mig idag.
Min bror har gjort en film av bilder på mamma som ung och frisk, en film där han samtidigt utrycker sina känslor.
Det kändes som en hyllning till någon som dött.
Men skulle man göra en film om vår mamma idag skulle den innehålla bilder av en sjuk sängliggandes person som inte har någon kontakt med verkligheten.
Det är inte mamma och det är inte så vi ska minnas henne.
Vi ska minnas henne precis som min bror gjort i filmen. Alla bilder på en glad och snygg kvinna.
Det är en svår balansgång av en levande död för mig..

Jag tänker när jag hör min bror berätta om sin sorg att det inte spelar någon roll om man är 40 eller 25, sorgen av en förlorad mor är densamma.
Allt han känner delar jag.

Jag tänker ofta att min mor aldrig fick se mig bli vuxen, att det är det som gör mest ont och att jag idag tvingar pappa att bära mammas roll mot mig.
Jag blir arg när han inte ringer mig och frågar hur jag mår, oroar sig över mig och inte säger att han ska komma när jag är sjuk. För så gjorde mamma och när hon gjorde så var jag inte vuxen.
Jag stannade där och står där än.
Saknaden av att mamma alltid brydde sig. Kramade mig. Ringde mig och delade min sorg och glädje. Det känns som att i den delen blir jag aldrig vuxen...

Jag saknar att ha en mamma.
Jag saknar hennes omtanke.
Jag saknar att få skoja med henne så tårarna rann av allt skratt..

Jag minns också en gång att hon gick fram till min dåvarande sambo för 5 år sedan då pappa fyllde 70 och drog honom åt sidan. Hon kramade om honom och tårarna rullade ned på hennes sammetslena kinder när hon säger till honom; lova mig att ta hand om Carina när jag inte längre kan.

Det var samma år hon blev sjuk.

Jag tror hon kände redan då att något var fel och att hon var oroligt för att lämna hennes yngsta som inte stod riktigt stadigt än.
Ack så rätt hon hade.

Jag saknar henne.
Min pappa saknar henne.
Mina syskon saknar henne.

Jag saknar henne redan nu som om hon är död, hur ska det då bli när hon är det på riktigt och jag inte längre kan krama henne...?!

Jag älskar dig mamma!!!

Jag trodde aldrig det skulle bli en till födelsedag. Inte i år. Inte förra året.
Men vi har fått en längre tid med dig älskade mamma än vad vi räknat med. Det värmer! Det gläder! Men smärtan finns ständigt där.

Du fick kramar pussar och en blomma av pappa idag. Vi sjöng för dig, jag och pappa. Han kysste dig ömt på kinden när sången tonat ut.
Du reagerade inte så mycket där du satt. Men jag höll din hand och hoppas att du kände min närvaro, även pappas.

Du fattas oss mamma!
Men samtidigt är jag glad över att du inte är vid medvetande idag. Det som just nu händer i vår familj är jag glad över att du är skonad från...
Jag trodde vi hade nog av sorg..

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Säga. Göra.
Jag skiljs från en ledsen pappa.
Går upp på perrongen och ser innan tåget kommer pappa komma ut från Konsum.
Han går med tunga steg hem.
Hem till tomheten. Ensamheten.
Han vinkar innan han försvinner bort bakom träden.
Tårarna börjar trilla längst mina kinder.
Tåget kommer.
Jag går med tunga steg hem.
Hem till tomheten. Ensamheten.
Eller ja, ensam och ensam.
Jag har min Alice.
Som biter mig i fötterna i brist på uppmärksamhet nu.

❤❤

Jag sitter hemma och kollar kollar på dopet av lilla sessan Estelle som varit under dagen.
Jag njuter av deras lycka.
Men jag kommer på mig själv för att fastna och fokusera på familjen.
Estelle har sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar där.
Jag känner en att tankarna börja snurra i min annars ganska tomma skalle.

Den där ständiga sorgen över att mamma aldrig kommer att få ta del av min framtid.

Jag tittar vidare. Skrattar åt att jag läser bönerna högt tillsammans med prästerna då jag kan dom som rinnande vatten sedan barndomen.
Sen kommer det.
Psalmen. "Tryggare kan ingen vara"
Mammas favorit. Som vi ofta sjöng tillsammans. Som va hennes sista sång hon sjöng. Som jag fick på film.
Hon kommer av sig ibland. Rösten sviker när tårarna kommer.
Men det är lycka.
Känsla.
Jag ser alla i Slottskyrkan sjunga.
Jag sjunger själv. Men precis som för mamma sviker rösten.
Tårarna hoppar ur mina ögonhålor och dom tar aldrig slut. Inte i duschen. Inte nu.
Dom rinner och jag bryr mig inte längre om att torka dom.

Tryggare kan ingen vara.
Som vi sjöng på min brors bröllop när mamma var sjuk. Även då svek hennes röst och tårarna kom.
Där på bänkrad nr 2 grät mamma och jag.
Älskade mamma...
Jag saknar dig.
Jag vill sjunga och skratta.
Prata och kramas.

Nu när jag känner mig som minst på jorden behöver jag dig som mest.
Jag vill säga att jag älskar dig.

Fast det är klart, det säger jag varje gång vi ses.
Men idag är en dag då jag behöver en respons....

Det har gått väldigt lång tid sedan jag var inne här och skrev av mig.
Min mamma lever och hennes tillstånd skulle jag beskriva som att det håller sig på en ganska jämn nivå den senaste tiden.
Hon kan inte prata, bara några få ord som kommer ibland. Hon kan inte äta själv eller gå.
Men mamma kan det hon genom hela sitt liv varit bäst på, kärlek. Det finns inget som värmer så mycket i mitt hjärta som när man kommer till henne och ibland få känna hennes späda armar runt min kropp.
Som när hennes läppar nuddar mina eller min kind.
Det är lycka. Glädje.
För även om mamma är död, lever jag vidare på att jag kan få ge henne min kärlek och att jag fortfarande känner hennes fysiska närhet.

Får ca en månad sedan stannade dock mitt hjärta för en stund och lugnet var som bortblåst.
Det började en lördag med att jag pratade med en vän i Värmland som jag inte har daglig kontakt med och som alltid frågar hon hur det är med mamma.
Jag svarar att det är som vanligt och att det är skönt att det har håller i sig och man har fått chansen att hämta andan mellan allt elände.
Jag berättar att jag tror att mamma inte lider längre. Hon frågar hur jag mår och jag säger att jag faktiskt mår ganska bra.
Vi avslutar samtalet efter en timme och en tid efter det får jag ont i magen.
Jag börjar psykiskt bli nedstämd och jag fråga mig högt på kvällen, - vad fan hände?!
Jag får inget svar. Så klart.
Natten kommer och jag kryper till sängs. Vid halv 4 på natten vaknar jag med ett ryck. Jag drömmer om mamma. På ett sätt jag inte brukar. Jag känner mammas närvaro på ett sätt jag aldrig känt.
Jag somnar om efter ett tag men vaknar bara 2 timmar senare och går ner till tvättstugan.
Där ringer jag sedan pappa. Som då precis innan fått besked att mamma är på väg in med ambulans till sjukhuset.
Mitt hjärta slutade slå.
Pappa vet inte vad som har hänt men att personalen eller sjukhuspersonalen kommer att höra av sig när dom vet vart mamma hamna på för sjukhus. Timmar går och vi vet inget.
Jag ringer 112 men där har dom sekretess och får inte lämna ut vart mamma åkte.
Så jag börjar ringa runt till tänkbara sjukhus i Stockholm och hamnar rätt.
Får prata med läkare och sedan slänger jag mig på tåget och hälsar på.
Där låg min fina mamma. Rofylld i en sjukhussäng.
Jag pussar och kramar.
Jag får tillbaka lite luft i mina lungor.
Den dagen har mamma fått en kramp utlöst av en tumör i hjärnan.

Idag är mamma tillbaka till sitt normala sjukdomsjag.
Men jag fick mig en tankeställare på hur fort hon kan ryckas från mig och min familjs händer.

Mammas kropp är svag men hennes hjärta starkt. Precis som det har varit genom hela hennes liv.

Jag saknar henne. Ibland vill man liksom inte andas vidare. Tanken slår mig att jag vill följa med när hon går.
Jag har liksom inte pratat klart med henne.
Det finns hål i mitt inte bara mamma kan fylla...

För 2 veckor sedan får jag ett samtal om att mitt ex pappa gått bort.
I Alzheimers. 58 år gammal.

Det var inte många månader sedan jag höll hans hand. Fick han att dricka lite. Och ett leende kom fram.
Nu är han borta. Begravdes för några dagar sedan.
Det får mig att stå ostadigt igen.
Förr ville jag att mamma skulle lämna.
Idag är jag inte lika säker. Av ren egoism.
Jag tror inte mamma lider men jag anser inte heller att hennes liv är värdigt.
Men att aldrig mera få kramar, pussar och säga vad man känner gör mig livrädd. Och ledsen.
Jag vill åka dit med man och barn en dag och bara låta hennes hand stryka över det jag en dag jag hoppas får kalla för min familj.
Jag vill att hon en dag kommer att finnas med när jag förhoppningsvis slår mig till ro och säger ja i en kyrka.
Av ren egoism. JAG vill ha mamma där. JAG vill inte släppa henne.
JAG är inte klar.
Och jag vet hur gärna mamma velat vara med.
Jag var 20 år när mamma öppnade dörren till mitt rum som jag nyss flyttat hem till för att skrika åt mig att vara tyst och sluta ligga med min pappa.
Tiden innan den vill jag ha tillbaka.
För att få prata ut och få svar.

Fan idag är jag ingen bra skribent.
Det gör för ont.


(ps, detta inlägg skrevs för några veckor sedan men har inte publicerats ds)

Det händer så mycket hela tiden och min psykiska hälsa har varit allt annat än bra...
Varje inlägg skriv med rinnande tårar och brustet hjärta.

Åren med Mammas sjukdom har bara rullat på och jag har inte kunnat ta in allt som hänt. Det har gått så snabbt. Idag när jag tänker efter så känns det bara som att hon fick diagnosen den där dumma sensommaren? 2009, sedan blev hon aggressiv mot mig och sen försvann hon in i sin värld. En värld jag inte fick plats i.

Att beskriva känslan av att förlora sin mamma. Att känna den ständiga tomheten. Den röra som hjärna och hjärta ger då dom inte kan kommunicera. Samvete. Ja, allt. Den går inte att beskriva.
Den går inte utan erfarenheter att förstå.
Och något jag lärt mig är att vi aldrig kan begära att våra närmsta ska förstå. Att aldrig skuldbelägga.
Men det är svårt. Jag har ingen annan önskan än att mina vänner och nära ska kunna förstå mig.
Förstå varför jag reagerar som jag gör. Varför jag tänker och är som jag är. Varför mina dalar är så djupa.

För några månader sedan släppte något inom mig. Jag började leva lite mer. Skratta som innan.
Se mer ljust på livet och släppte en stor del av det mörka som tyngde mig. Jag vet inte hur det hände. Eller varför. Men det känner jag inte är det allra viktigaste. Det viktigaste är att det hände. 
Så när solen lyser som mest och jag är mitt i denna ljuspunkt dyker en fantastisk kille upp. 
En man fyller mig med glädje och kärlek.
Som ser livet ur en annan synvinkel.
Som lever, skrattar och mår bra.
En kille som är plusset på magneten där jag är minus.
Jag älskar hans närhet. Älskar han för att han är just han. Jag älskar dig min Prins! <3

Men demonerna finns där och dom har dykt upp några gånger. 
Jag har gråtit mig till söms. Varit arg och ledsen mot min fina. Reagerat konstigt på saker.
Och varje gång kommer min känsla. Han kommer aldrig att kunna förstå mig. Han har aldrig varit där.
Varför och hur skulle han då kunna stå ut med mig?!
Jag vill inte utsätta honom för det. Som en ny i en relation där allt är topp och med pirr i magen.
Men som ibland bara mynnar ut i tårar och förtvivlan.
Varför ska han ta det?!

En stor del av mina förra relation skadades av mitt beteende.
En kille som inte visste hur han skulle hantera det.
Som jag inte kan begära att han ska kunna hantera.
Som efter några nätter inte orkar trösta längre. Som istället säger åt mig att sluta gråta så han kan få sova.
Kan jag begära annat?
Kan jag begära att min N ska utstå samma och hantera det annorlunda?
Hur gör man för att inte dra ner sin partner i samma onda spiaral man själv befinner sig i ibland?
Ibland slår det mig att jag ska leva ensam och singel tills den dagen då min älskade fina Mamma lämnar mig helt.
Och några år efter, så jag får leva med sorgen.
För när allt detta nuvarande lidande är över, hur fan tar jag det när Mamma dör?!
När jag inte får se henne igen. Inte krama henne. Inte säga hur älskad hon är.
Kommer jag ens att överleva det?
Återhämta mig?

Det är det.
Jag kan inte begära något från mina vänner eller partner. Dom kommer aldrig att förstå.
Inte veta hur dom ska agera. Och jag kan inte förklara. Inte begära att dom ska förstå.
Inte begära att dom ska finnas för mig.
Men det gör hundra gånger ondare av att vara ensam. Man behöver den där kramen, pussen eller något fint ord.
Men vem är jag att begära.
När jag själv är en idiot i min sorg.
Vem är jag att begära förståelse från någon när jag inte kan förstå mig själv?!

/C

Mor lilla mor, vem är väl som du?!
Ingen i hela världen!

Du blandade ingredienserna till smeten som skulle skapa mig.
Du lade mig i formen och värmde mig i ditt hjärta.
Du formade mig men någon kom och tog ut mig.
För tidigt.
Vände mig upp och ner.
Skakade ut mig.
Jag hade inte gräddats klart.
Inte redo att lämna din trygga värme.
Jag ramlade ut och gick sönder.
I smulor.


Någon hade tagit dig.
Som tog mig.
Som smulade sönder mig.
Fullständigt.
Som tog dig ifrån mig.
För gott.
Tog det vackraste jag någonsin skådat.
Ditt Jag.

Jag saknar dig.
Skulle gå genom eld och vatten.
Gå tills mina fötter blöder.
Jag skulle fortsätta vandra.
För att få träffa ditt Jag.
För att säga att jag älskar dig.
För att du skulle få se mig som en vuxen individ.
Jag skulle offra allt för den chansen.
Allt.

Idag försöker jag pussla ihop smulorna.
I den mån jag kan.
Men jag kommer aldrig att bli hel.
Jag hade inte gräddats klart.
Och ditt Jag finns inte längre kvar.
Jag blir aldrig helt hel.
Ringen kommer aldrig att slutas.


Den dagen du lämnar helt.
För jag vet att du blir frisk då.
Hälsa på mig.
Ge mig ett tecken på att du fick se vem jag blev.
Det är min enda, och högsta önskan.
Först då kan jag acceptera.
Låta ringen slutas och bli hel.

 
Du fattas mig!

 /Din dotter Carina

Vid denna tidpunkt förra året låg jag hemma i min säng och bara grät. Jag bodde hemma då och var en trasig själ som levde med en anklagande, arg och Alzheimers sjuk mamma.
Jag minns dagarna kring den 22 november väl.
Världens finaste och mest underbara människa som jag har fått äran att kalla vän hade fyllt år och vi hade bestämt oss för att fira på krogen. Att jag var i ett mycket dåligt skick hade jag aldrig hymlat om och jag hade någon gång under denna period skickat iväg ett mess till mina vänner där jag förklarade mitt mående och förklarat mitt försvinnande och beteende.
Alla förstod.
Men jag ville fira min vän och dom ville se mig skratta så jag valde att ge det en chans och komma bort från tankarna.
Jag minns såväl. Jag som alltid är tejen som pratar mycket och skrattar hysteriskt.
Där gick jag längst bak. Hakan mot marken och med tunga steg. Sa inget. Skrattade inte.
Jag pratade med min vänninna när hon frågade hur jag mådde och när hon fick svaret att jag mår dåligt tittade hon på mig med sina bruna vackra ögon och sa; jag ser det, så här har jag aldrig sett dig någonsin.
Jag såg på henne att hon såg.
Jag var ett vandrande lik. En vilsen själ i Stockholms natten.
 
Vi hamnde på ett ställe runt Stureplan.  
Jag sitter tyst i hörnet runt bordet tillsammans med mina vänner och senare kostar jag på mig energi från jagvetintevar och beställer in dricka till mig och kalasbarnet innan vi vandrar upp till våningen över och dansar.
Men jag rör mig knappt. Skrattar inte. Den rörelse som görs är puffandet från andra danssugnas armbågar.  
Jag smyger fram till en vän och säger att jag funderar på att dra.
Precis då skiker högtalarna ut MJ:s låt Thriller och som en blixt rakt in i mitt hjärta släpper allt.
Jag dansar lika vilt som förr, och ler!!
Jag hör mitt kalasbarn Cissi skrika till en annan vänninna; vad fan hände med henne?!
Jag ler då.
Jag ler nu.
Jag minns den stunden lite extra.
När låten är slut vill vännerna också dra så vi vandrar gatan bort till tunnelbanan, eller taxin.
Jag minns inte.
Jag hade slutat le igen och gick med tunga steg.
Och en gång hade jag släppt mina demoner. I hela 5 min.


På lördag ska vi fira denna underbara vän Cecilia igen. En helkväll på Berns med mat och dans blir det.
Men jag kan skratta och le denna gång. Jag kan dansa och röja.
Jag kämpar med att inte falla över stupet igen.
Men jag mår dåligt och sover fyra timmar varje natt. Kan inte lägga mig i sängen för då kommer tankarna.
Så jag skurar golv. Duschar. Diskar. Kollar tv och spelar spel. För att vid 3-4 tiden bara kunna somna av ren utmattning.
Ibland går jag en dag med tunga steg och dyster min. Säger inte mycket.
På lördag är inte en sådan dag.
Denna gång behöver jag inte fly. Jag har mitt egna hem att landa i.
På lördag ska jag ta över Berns salonger och dansa för det jag inte dansade förra året.
Sen ska jag börja prata med en psykolog, för jag är nära stupet igen.
Väldigt nära.
Men denna gång ska jag rädda mig själv från att falla.



/C

Mamma, lämna mig inte.
Lämna mig aldrig.
Kom tillbaka.
Jag behöver dig.
Jag har inte visat dig mitt liv än.
Jag vill se dig sitta med mitt barn i din famn..
Vagga sådär som bara du kan göra...
Jag vill se dig fälla en glädjetår när jag dansar altargången fram i vit skrud och rosa liljor i min famn..
Jag vill se pappa lycklig.
Hans hjärta är tungt nu. Ton-tungt.
Mitt med.
                                       
                                                           JAG ÄLSKAR DIG!!!!!