Saknad
Jag har fallit. Slagit mitt huvud i sorg.
Det är natt nu och jag borde sova men tankarna kom. Saknaden.
Jag skriker i kudden. Låter tårarna spruta.
Mamma kom tillbaka!
Din kropp lever. Ditt starka hjärta slår.
Tiden med din sjukdom har stått stilla länge nu. Ibland vet jag inte om det är bra eller dåligt.
Jag är så glad att jag fortfarande kan krama dig, se dig och klappa din lena kind. Men är allt det andra värdigt?!
Jag tänker ofta på om det är mer humant för dig att vandra vidare. Att ditt friska starka hjärta ska få höra ihop med en frisk hjärna och kropp.
Och jag tycker dom ska få höra ihop.
Att du ska lämna.
Men
Min egoistiska del vill ha dig kvar som du är, att jag hellre vill ha dig nära fysiskt än inte alls.
Kanske hör du mig när jag är hos dig. Kanske ser du mig. Kanske vill du inte släppa taget än. Kanske vill du vara kvar med oss. Vänta på pappa....
Ingen vet.
Oavsett när du väljer att gå måste du lova att vänta tills jag håller din hand!
Jag saknar dig så att jag ibland faller sönder.
Jag önskar så att du hade fått träffa Gustav och sett mitt liv nu.
Jag är lycklig mamma, lyckligare än någonsin men jag hade varit lyckligare om du fanns och delade det med mig!
Även fast jag snubblat i natt vet jag att jag ler i morgon.
Ibland måste man få ur sig sin sorg för att sedan limma bitarna på plats tills nästa våg kommer.
Jag hoppas du ser mig mamma, hör mig när jag viskar i ditt öra att jag älskar dig och känner mina läppar mot din kind när jag säger hejdå.
För alltid. I all tid.
/C
