Hand i hand
Ja, vad ska jag börja?!
Jo, med tårar idag igen.
När man inte mår bra drabbar det allt. Mitt beteende till närstående, mitt beteende mot mig själv och i överlag mitt beteende mot alla.
Jag märker nu att jag håller på att sjunka tillbaka som till hur jag var innan jag flyttade från mamma och pappa.
Jag är ledsen ofta igen och kan inte koppla av.
Mamma har ju som jag säker nämt tidigare varit sjuk i många år och jag har inget minne alls faktsikt från det att mamma var helt klar. Jag minns speciellt en gång mamma skulle vara med mig i skolan en dag och då gick jag i lågstadiet. Jag skulle räkna matte i en bok och när man skulle räkna ihop summan så blev tex svaret 7 färgen lila och så skulle man färglägga draken där alla svar som blev 7 lila.
Jag minns mycket väl där vi sitter och jag minns mycket väl att mamma inte vet hur man ska lösa uppgiften och inte heller kunde hon räkna så bra...
Hon fick inte ihop det helt enkelt.
Min mamma som även har problem att gå ramlade samma dag i min skola när vi var på väg att äta lunch och då spräckte hon bakhuvudet...
Det blev ingen lunch den dagen för min älskade mamma.
Jag var liten och skämdes så över min mamma och tyckte allt var jobbigt och efter det ville jag alltid att pappa skulle vara med.
Som sagt, hon har varit dålig länge men det är nu det har tagit fart efter att hon fått sin diagnos på allvar.
Jag har intresserat mig mycket för hur jag var som liten och sådant jag inte minns själv och då får min syster berätta för mig. Mamma minns inte pga sjukdomen. Pappa minns inte för han jobbade och mamma var hemmafru.
Men det jag nu funderar över är hur jag ska klara mig. Eller klara och klara. Jag är stark och kommer att klara mig men mitt psyke skadas känns det som. Jag tar endå skada trotts att det gör mig starkare.
Så hur ska jag göra?
Ska jag söka hjälp?
På torsdag ska jag på föreläsning om alzheimers och tjejen jag pratade med sa att det finns grupper för unga drabbade och det tänkte jag pröva.
Jag vill ha kunskap nu för jag har inte det som krävs känns det som.
Jag behöver någon som sitter i samma båt och som jag kan prata av mig och luta mitt huvud lite emot, eller huvudena mot varandra snarare.
Jag måste "förbereda" mig på att det förmodligen går snabbt nu och vad jag bör tänka på.
Som jag nämnde ovan om att när man mår dåligt behandlar jag inte mina nära som dem kanske förtjänar.
Det blir en ond cirkel av det hela.
När mamma blev sjuk var det jag som gick till mina äldre bröder och sa att mamma nog börjar bli dement. Dom förnekade och sa att jag överdriver.
Jag sa samma till pappa och han sa att hon är förvirrad men att det nog bara hör till.
Så jag lämnade det. Tills min äldsta bror en dag säger till mig att han sett att mamma börjar bli riktigt dåligt och då kände jag att någon lyfte en sten från mitt hjärta.
Jag hade då bott hemma i några månader och hade levt med detta dagligen, insett och förstått att detta inte är normalt men utan hjälp kunde jag inte göra något.
När min bror insåg ringde han till min syster och berättade och då beslutade dom att ring och boka tid hos Minnesmottagningen och på den vägen är det.
Jag och min syster var med pappa när vi tog emot diagnosen en kort tid efter.
Detta inlägg blev en liten röra..
Jag ska skriva nästa gång om hur mina syskon tog diagnosen och hur det funkar idag.
Hand i hand går mina demoner. Dom jag slåss mot men som blir mina följeslagare och som sedan gör så att problemen blir fler.
Jag vill gå hand i hand med kärleken men demonen vägrar släppa och kärleken kommer på sidan och tar skada...
Krama din nära!
