Demensen tar min mamma

Tårarna bara rinner.
Dom rinner för den värld vi lever i.
För att jag nyss läst en blogg om en mamma som dog alldeles för ung.
Där cancern vann över en stark kvinna som efterlämnade sig två små barn och sin man.
Att läsa något sådant får tankarna att vandra runt.

Jag är så ledsen för att min älskade mamma blivit sjuk.
För att jag måste leva med och inse att mamma tynar bort mer och mer för var dag som går.
Varför prövas andra hårdare än vissa?
Varför tas någons älskade ifrån än på grymma sätt?
Dom som förtjänar det minst drabbas först och hårdast.
Jag finner inga svar.

Mamma har fått börja på dagcenter förra veckan där hon ska få vara 2 ggr varje vecka under några timmar.
Jag är väldigt glad över detta och det är även hon.
När hon kom hem i tisdags berättade hon allt hon hört om och om igen. Det var rörigt och luddigt men hon var glad och det är det enda som räknas.
Att se mamma le och tindra med ögonen får mig att lysa upp.
Jag gläds med hela mitt hjärta och jag hoppas mamma fortsätter så länge till.

Veckan som har gått har varit en till synes bra vecka. En vecka då mamma varit gladare än på länge.
Jag bjöde henne och pappa på fika i centrum här om dagen och det gjorde henne glad.
Älskade mamma.

Jag träffade min pappa själv en sväng igår och han har det inte lätt.
Hon skäller och är arg på honom.
Hon anklagar och blir ledsen.
Pappa kan ta hennes förvirring, hennes rop varje kväll på "småungarna" som inte kommer hem.
Men han har svårt när hon blir arg och ledsen emot honom.
Men han kämpar. Och han kommer inte att ge upp.

Jag läser en annan blogg om även hon en mamma med cancer. En cancer hon förmodligen vunnit över.
Hon är i Thailand nu.
Jag vill också vara där.
Jag vill bara resa bort från mina tankar och lämna dom i någon trång liten låda som aldrig mer öppnas.
Jag behöver en stund i ro och lugn.
Men hur fan får man ro när Oron besegrar allt i min hjärna?!
Där lugnet för länge sedan har övergivit mitt sinne.

Igår var jag även inne på alzheimersföreningen och hittade bla en föreläsning som jag bokade in mig på på Ersta sjukhus. Sven Wollter och några specialister ska vara där så jag bokade in mig och min syster dit nästa vecka.

Tjejen som jag pratade med frågade även hur gammal jag var och när jag sa min ålder sa hon
-Oj, du måste känna dig ganska ensam va?
-Mm, ja det kan man säga...
-Det är ju inte direkt något du och dina vänner har gemensamt...
-Nej, det kan man ju lugnt säga svarar jag.
-Då har vi grupper här med unga anhöriga som träffas om du skulle vara intresserad..?
-Ja mer än gärna, jag känner mig ensammast i hela världen...
-Dom är inte riktigt i samma ålder som du men dom är endå unga och ni har sjukdomen gemensamt.

Jag sa ju att jag känner mig ensammast i hela världen. Ingen är i min ålder.
Dom har redan haft en tid med sin anhörig.
Min tid har varit alldeles för kort.
Det är det jag sörjer så otroligt mycket.

På föreningens hemsida hittade jag även en blogg som handlar om en 28 årig kille och hans pappa som fick diagnos vid 54 års ålder!
Visste inte att man kunde vara så ung.
Han skriver väldigt öppet och vackert om sin pappa och närakära och han fick mig på något sätt att lysa lite.
Den enda anledningen till det var att han är ung och så även hans pappa.
Jag kände mig för en stund inte längre ensammast i världen....

Jag vet vad han genomgår och det är ett helvete och jag känner så med honom.
Jag skickade honom en kram för vi behöver extra värme när det blåser kallt i vår sjukdomstunnel...

Ge kärlek!