Demensen tar min mamma

Igår kväll efter att jag åter igen suttit i telefonen med olika släktingar började jag känna mig dålig. Magen förvandlades till en torktumlare som bara gick runt runt...
Sedan dess har jag inte fått behålla någe mat alls. Skulle jobba kväll på jobbet idag men gick hem.
Känner mig inte illamående så men hängig..
Konstigt.

Tanken för idag var att jag skulle träffa hemtjänsten som tydligen ska komma ca 1 gång i veckan till föräldrarna mumera. Istället fick syster göra det själv.
Ca 1-2 timmar per gång ska dom vara där. Dom ska inte städa eller något sånt men dom ska kolla mammas medicinering så att det sköts och ska även dra iväg henne till någon pensionersträff där hon får fika och prata lite.
Mammas favorit sysselsättning.
Under denna timme är pappa fri som en fågel.
Men jag antar att han tar igen förlorad sömn då...

Älskade mor och far.
Jag önksar så mycket att jag är äldre än vad jag är så jag hade haft mer tid och fler upplevelser tillsammans med er innan ni blev äldre.
Innan jag var 15 var ni redan pensionärer.
Det ska även tilläggas att jag var en otroligt vild och rebellisk dotter. I min ögon hemsk.
En sådan dotter jag skulle låsa in som mamma. Nejdå, men illa det var det.
När jag väl kom ur min period hade jag lämnat den tro mina föräldrar har och som jag är uppväxt med och med detta blev jag ett svart får som många, allra minst mina föräldrar vände mig ryggen för.
Men jag stod på mig. Jag var då 15 år men visste vad och hur jag ville leva. Eller inte leva.
Åren mellan 15 och 19 ägnade jag stor tid åt att bygga upp en bra relation till mina föräldrar, jag nådde mitt mål innan 20 års dagen och relationen mellan föräldrar och dotter är idag den bästa man kan ha!
Idag är min pappa min alldra finaste vän, en otroligt klok man som jag uppskattar högt.
Tyvärr blev relationen med mamma inte så långvarigt på det bästa sättet, men det är tillräckligt bra för att kunna leva på. Samma år jag fyllde 21 fick mamma diagnosen.

Jag har så mycket att skriva. Så mycket mer att berätta.
Eller skriva av mig snarare.
Men nu måste jag be John Blund komma in i rummet för jag behöver sömn.

Jag vill avsluta med att berätta att jag för några år sedan hade turen att lära känna en otroligt klok man.
Mannen gick bort förra året och jag mins begravningen som igår.
När vi skiljdes åt i hans hem sa han ofta;
-Vi ses i Rio om inte förr.