Demensen tar min mamma

Förra veckan flyttade jag till min nya älskade lya. Min frizon. Min bubbla.
Ibland, oftast faktiskt så har min bubbla varit rosa men ibland har jag rutat in mig i den mer svartgråa sen jag flyttat hit.

Igår var iafl mina närmsta vänner inbjudna på lite mys.
Vi beställde thai och åt och pratade i timmar. Jag har dom finaste vänner man någonsin kan ha!
Deras glädje och våra minnen får mig att lysa lite.

Men jag var lite ledsen igår faktiskt, berättade lite om mamma och tankarna ligger där och gnager mest hela tiden.
Jag gick in här en sväng av någon dum anledning medans vännerna satt och pratade lite.

Mamma blir bara sämre för var dag som går. Här om dagen "väntade pappa på att hans dotter skulle komma" och hon hette Katarina eller något sånt....
Jag tänkte; känner du inte igen mig längre mamma?
Är jag inte din dotter mer?
Har du glömt vad jag heter?

Hon ler nästan aldrig längre, inte heller skrattar hon som hon gjorde åt mig förut när jag "spelade Allan".
Mot pappa är hon glad.
Kärleksfull.
Likaså mot mina syskon.

Självklart pendlar detta mycket och ibland hatar hon pappa. Men då säger hon att hon ska ringa Knutte.
Min andra "pappa", jag har ju två säger mamma.

Jag lider med pappa för nu får axla allt själv och imorgon tänkte jag åka hem och försöka hitta på något med mamma och låta pappa vila lite.
Får se hur det går, om mamma har ett hatsinne eller om jag kan handskas med henne.
Nu väntar jobbet.


Glöm inte att krama era nära, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet!
/Kärlek