Demensen tar min mamma

Efter Ikea följde jag med dom hem och pappa gick före efter att ha parkerat bilen och jag drog iväg med mamma för att köpa glass.
När vi kommer fram till kassan säger hon Annelie till mig. Jag ställer mig framför rullstolen och säger; men det är ju jag, Carina!
Mamma svarar mig genom att säga; men vart är Annelie då?!
Jag säger att det är bara hon och jag och att Annelie aldrig varit med.
Annelie är mammas lillasyster.
Hon mumlar något aha och men jag såg henne och avslutar med att säga; när kom du?!
Tanten i kassan kollar förvirrat på mig och ler. Jag ler påklistrat tillbaka och rullar ut mamma ur butiken.

Som rubriken lyder var det så mamma frågade mig kort efter att vi kom hem och satt på balkongen och åt våran glass.
Jag vet att det inte lönar sig med att förklara men jag var vungen att försöka.
Jag upprepar gång på gång att DU mamma ÄR min mamma!
Att han som sitter brevid oss är min pappa.
Hon förstår inte och frågar istället vem min riktiga mamma är och vad dom gör.
Jag rabblar upp hennes barn och säger att det är mina syskon.
Hon svarar mig genom att säga något i stil med att hon inte får ihop det och att det är konstigt.
Under hela tiden jag försöker bränner det i mina ögonhålor och jag ursäktar mig för att hämta vatten.
Jag går ut i köket och tårarna rinner.
Detta var första gången det hände och mitt hjärta blev tungt som ett berg.
Jag var inte mammas dotter längre.

Igår var jag hos dom igen.
Vi fikade åter igen på deras balkong. Efter fikat fixade jag deras hemtelefon som inte varit i funktion sedan flytten. Mamma har ju en "minnestelefon" med fyra bildknappar som hon bara trycker på när hon vill ringa mig eller tre av mina syskon. Den översta bilden är på mig.
Mamma säger att det är jag, men ändrar sig sedan och säger mitt namn istället.
Det gör ont men denna gång vet hon iafl att jag är hennes dotter.
Samtidigt som jag vet att detta bara är en början till att mamma inte vet vem jag är alls till slut.
Att jag är en främling hon aldrig sätt...
Men jag måste leva i nuet och igår visste hon nog vem jag var.

När jag fyllde år här om dagen ringde pappa och hon upp. Pappa sa grattis och sedan lämnade han över luren och då började mamma sjunga!!
Hon sjöng ja må du leva nästan hela sången men mot slutet mindes hon inte och la till några egna ord själv, men hon mindes! Oj vad det värmde..
Älskade fina mamma...

I morgon börjar min semester och antingen åker jag till dom i morgon och har en ny mamma-dag eller så åker jag dit på måndag.
Jag vet inte hur länge det tar tills jag blir den där främlingen som står i hennes dörrhål och kanske inte är välkommen...

Jag vill att du minns. Jag vill att du är min mamma.
Jag vill aldrig bli en främling. Jag vill vara din dotter...

/C