Demensen tar min mamma

Igår hjälpte jag mina bröder att flytta våra föräldrars saker.
När jag kommer fram kramar jag mina föräldrar. Mamma kramar om min yngsta bror och säger:
-Hej brorsan!
Till min äldsta bror frågar hon om han är elektriker.
Utanför skrattar mina bröder åt detta.
Jag gråter inombords.

Mamma är påväg bort från mig och mitt hjärta blöder när jag upptäcker nya saker som mamma gör fel.
Hennes steg ifrån mig kommer allt snabbare.
Dom pratar om hem för mamma och jag vägrar. Det är pappas beslut att ta tills han inte orkar mer.
Tills dess tycker jag att vi ska gör allt för mamma och hjälpa pappa så mycket vi kan.
Dom har hjälpt oss hela livet och uppfostrat sex barn. Det är vår tur nu.
När pappa säger att det är nog, då är det nog och ett hem får bli av. Men inte nu. Inte än.

Mamma vet att "brorsan" och "elektrikern" är hennes söner, det vet hon väl.
Men ibland blir det extra rörigt och ibland kopplar saker svårare. Mamma vet alla hennes barns namn och jag förhör henne lite fint ofta för att kolla av. Ibland är det svårare ibland lättare. Men hon vet.

När jag lämnade pappa igår visste jag att han hade en tung natt som väntade honom och när jag faknade idag ringde jag för att kolla av. Han var trött och det hade varit jobbigt.
Och varje gång jag hör honom säga det faller ytterliggare en bit bort från mitt hjärta.
Jag skulle åka och jobba men istället fixade jag in någon som tog mitt pass och åkte sedan till mor och far.
Jag behövde det för mitt hjärtas skull och för pappas.

Jag hjälpte dom att packa upp och åkte sedan och handlade med pappa. Mamma var hemma med min systers dotter. Hemma lagade jag god mat och till efterrätt åt vi jordgubbar med grädde. Under tiden gick pappa och la sig och mamma väkte honom när det var klart.

Idag var en tung dag och att se mamma gör så ont! Jag älskar när hon skrattar och är glad men det är inte samma som förr. Det är liksom inte samma skratt..
Men älskade mamma... Älskade stackars pappa...
Jag känner att jag börjar tappa fotfästet lite igen och mitt hjärta gråter.

Jag hade en dröm och det var att få visa mina föräldrar mina barn. Mamma älskar barn och det är hennes liv. Hon har sparat mina kläder till mina barn. Dockvagn. Dockhus. Barbies. Dockor. Allt!
Idag kom hon med en klänning jag hade när jag gick i blöjan, hon hade hittat den i en kartong.
Pappa sa att dockvagnen hade ställts i källan.
Det gör ont.
Jag har inga barn. Jag är ung och frivilligt barnlös än så länge.
Men den dagen då jag har det ska jag springa till gravstenen eller hemmet eller vart jag nu ska och visa upp, prata med mamma och hon kommer att le.
Oavsett vad kommer hon att le. Pappa kommer att vara stoltast i välden.

Nu sprutar tårarna. Jag måste ut och gå.
Jag älskar dig mamma!
Jag älskar dig pappa!

/Dotter C