Demensen tar min mamma

Ja, när det negativa avlöser varandra gäller det att se ljuspunkter.

Tanken och planen sist jag skrev var att jag skulle åka till Värmland och träffa mina efterlängtade föräldrar.
Tåget var bokat, jobbpass bytta, men jag kom aldrig dit.
Dagen innan avfärd ringde min bror mig som precis har fått ett till barn och behövde min hjälp. Barnet var sjukt och var på sjukhus och deras vardag var knas. Direkt efter jobbet skyndade jag mig iväg och tillbringade sedan helgen hos min bror.
Jag blev så ledsen när jag inte fick åka.
Jag saknade mina föräldrar något så oerhört och jag hade verkligen behövt den resan.
Jag bröt ihop på jobbet och pappa ringde mig. Han sa att jag skulle göra en jätte tjänst om jag skulle hjälpa min bror men han hörde hur mina tårar rann och han förstod hur ont det gjorde att vara igrån dom och hur mycket jag längtat..
Han sa att det skulle komma fler tillfällen och vi avslutade med att pappa var tacksam för att jag ställde upp.
Det värmde men inget i hela världen kan täcka det hål som finns utan att få vara med min kära mor och far..

Veckan efter kom mamma och pappa hem för att besöka Minnesmottagningen för att kontrollera mamma och prata med oss. Jag och pappa var med med och det som sades under dessa timmar var slag efter slag i ansiktet.
Mamma har haft full dos på två olika bromsmediciner men den som är den bästa av dom var mamma tvungen att sluta med för man såg negativa förändringar på ekg:t.
Detta kan alltså påverka mammas hjärta och medicinen togs bort samma dag.
Sedan gjorde mamma ett nytt minnestest och innan har hon hamnat på poäng 22 av 30 men denna gång låg hon på 13.. Detta var alltså en stor förändring och svårt för mig att bära.
Man vill ju så gärna att allt ska stanna av och man får lite tid att hämta andan på väg mot resan nedåt.

Jag pratade med pappa mycket den stunden och han tror att mamma inte riktigt vet vem han är längre.
Han kallas ju för olika "namn" av henne. Han är pappa och kock och jag vet inte vad.. Pappa började nästan gråta när han berättade allt och jag såg på honom hur ledsen han var och det skär som tusen knivar till i mig!!
Stackars stackars älskade fina pappa.

När allt var klart går pappa före ut från sjukhuset och jag går armkrok med mamma på väg ut så säger hon;
-Ja, jag hade något sånt där i blodet.
-Vad tänkte du på mamma?
-Ja, läkaren sa ju det.
-Tänker du på att hon sa att du har alzheimers?
-Ja så hette det, svarar mamma
Innan jag hann säga något mer säger hon;
-Fast det är inget kan kan rå för om jag har det, jag är som jag är.

Det hugger i mitt hjärta när hon säger så och jag känner hur det bränner i ögonhålorna men får ändå ur mig;
Mamma, vi alla barn och pappa älskar dig och vi kommer att göra allt för att allt ska gå bra och du är en fantastsik mamma!
Jag vet inte vad hon svarar men hon tar mig i handen och vi paserar ut genom Minnesmottagningens entré.

Det var tungt att skiljas från dom kort efter att vi lämnade sjukhuset och dom fortsatte resan mot Värmland.
Jag mådde skit och lite till den dagen men fick bita ihop på väg till jobbet.
Älskade älskade mor och far... 

Det hinner inte ens gå en vecka efter detta möte på sjukhuset förrän jag själv sitter på akuten.
Jag låg i sängen redo att sova när något "small" till i magen och jag kände att något bokstavligt talat gick sönder i min mage. Jag tog mig in i badrummet efter ca 1 timmes skrikande och gråtandes i sängen och satte mig i duschen där jag senare spydde blod...
Jag trodde att min sista stund i livet var kommen och jag var så rädd så jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Den smärtan jag kände var obeskrivlig. Jag kunde inte stå. Inte gå. Inte sitta. Inte ligga.
Jag kunde ingenting!
Jag trodde att jag dör hemma i mitt eget badrum några veckor innan min 22-års dag!

Jag tar mig efter någon timme till sängen och jag vet inte om jag svimmar till söms eller om jag ens sover.
Tidigt på morgonen ringer jag min bror och frågar om han kan köra in mig och kort därefter kommer han.
Jag kan gå vid detta tillfälle men smärtan och långsamheten tar sitt pris.
Väl inne på sjukhuset konstaterar läkaren att jag haft en cysta som gått sönder och att den var den som "small" när jag kände att något gick sönder.
Hon sa att dom flesta kommer in med ambulans och tror att dom ska dö, och jag nickade bara instämmande.
Jag fick smärtlindring och skickades hem.
Nu har det gått 1,5 vecka och nu kan jag knäppa igen byxor och leva som jag gjorde innan. :)
Vissa drabbas av detta men det är helt ofarligt.

Men smärtan, det var som att föda barn hörde jag efteråt.
Men jag fick inget barn den dagen. Men jag är mamma åt min egen mamma.


Kärlek
/C