Demensen tar min mamma

Just nu sitter jag här och känner tårarna rulla ner för min kinder.
Det var länge sedan jag var inne på den blogg jag följt under en längre tid så jag kände det var dax nu.
Jag har nog skrivit om denna kvinna förut, om kampen mot cancern.

Linda dog i morse. Hennes kropp gav till slut upp och vid hennes sida satt hennes lilla dotter och man.
Lindas familj var också samlad.
En livsglad kvinna på 36 år stals på sitt liv för att hamna hos änglarna som väntade henne.
Det är inte rättvist.
Detta ska inte få ske.
Dottern har precis börjat sitt liv och mannen har precis bildat familj. Det är nu dom som står kvar. Dom saknar deras älskade men måste välja att kämpa och leva vidare.
Nu kan han börja sitt sorg arbete och han har valt att fortsätta att blogga på hennes blogg för att man ska få följa han och hans steg tillbaka till livet. Livet som inte blev som han tänkt sig.
Jag ska följa han och ge han den kärlek och uppmuntran jag kan.
Det är min skyldighet.


Nu till en glad sak, som jag egentligen gick in för att skriva om.
I torsdags var jag ledig och jag bestämde mig i tisdags att jag skulle åka upp till Dalarna och hälsa på Mattias som jag nämnde i förra inlägget.
Sagt och gjort.
Han hämtade mig strax innan 9 på torsdag morgon i Borlänge och vi spenderade en fantastisk dag tillsammans.
Vi pratade i timmar om allt från alzheimers till mössor...
Vi åkte skoter och jag KÖRDE skoter, vi hackade hål i isen och iq befriade jag fattade inte dom enklaste kommandon...
Vi skrattade så mycket och så länge den dagen.
Vi kollade på filmen Ung anhörig och grät tillsammans. Kramade om varandra och bara förstod precis hur vi båda kände..
Vi gjorde allt det vi kände och behövde denna fantastiska dag.
Efter att han kört mig till stationen på kvällen och jag satt där på tåget tänkte jag;
Jag kan ha träffat den finaste människa jag någonsin mött!
En otroligt ödmjuk kille med ett hjärta av guld. En kille som kan prata och visa känslor.
En sådan kille som jag ser mig tillsammans med på altargången om 5 år, haha...
Nej då, vi blev aldrig kära.
Han är sambo.

Men jag fann en vän för livet.
En sådan jag behöver i mitt liv just nu och han behöver mig på samma sätt.
Jag trodde när jag åkte att det enda som knöt oss samman var förståelsen om att leva som ung anhörig till dementa.
Ack så fel jag hade, i min värld var vi lika som personer och delade ungefär samma syn på livet.
Det är han och Cissi jag vill sitta med på hemmet och tävla mot varandra i rollator-racet!
Haha..

Vänskap är det viktigaste du har.
Det är vänner som stöttar och lyssnar och det är vänner du skrattar och har kul med.
En kärlek som är lika stark som kärleken till familj.

Jag fann Matte och jag ska bli hans vän oavsett om han vill eller ej!..
Min vän för livet.

/Peace and love