Demensen tar min mamma

Jag har börjat om på några sätt i mitt liv.
Jag ska försöka bli en ännu bättre människa och kämpa för det jag tror på.
Jag håller på att rensa min garderob. Självklart inte min klädgarderob (även fast jag gjort det 2 ggr på några månader och skulle kunna göra det igen) utan livets garderob.
Jag har samlat mycket där genom åren och allt jag varit med om i mitt liv sorterar jag ut och försöker lägga i olika fack.
Jag såg en föreläsning av Morgan Alling idag som handlade om hans liv i fosterhem och att växa upp i dåliga förhållanden. Han berättade om sin sköld han sätter upp när han träffar nya människor som inte är "bra" människor eller inte bra för honom.
Det dom säger rinner bara av. Det tas aldrig emot av Morgan, för personen ifråga har inte den rätten att komma in.
Denna sköld har jag själv omedvetet byggt upp det senare året. Jag har under mitt 21 åriga liv gått igenom en del och varit den som tagit ganska mycket skit. Jag har alltid varit den som varit naiv och blåögd.
Litat på människor i tron om att det är sanningen dom talar även fast min magkänsla säger något annat.
Dom flesta gånger jag har känt min starka magkänsla men litat på personen ifråga endå, har jag haft rätt.
Månader och även år senare har sanningen kommit fram.
När detta hänt blir jag självfallet arg, ledsen och besviken men känner samtidigt varför i hela helvete har jag varit så dum?!
Blåögd och naiv?!
För att jag är en människa som vill lita på andra människor.
För att jag tror på godhet och respekt.
För att det är så jag lever och i en sådan värld jag vill leva i.

Jag VILL leva i en harmonisk värld och jag TÄNKER gör det!
Min värld är rosa och molnen lika så. Men bara för att det är min värld är det inte min verklighet.
Jag är ju inte dum. Jag vet att jorden är en gråzon.
Min sköld bär jag numera nästan jämt och tar människor på allvar men håller mig på avstånd.
De människor som inte är värda mig ruskar jag av mig.

För en vecka sedan lämnat jag mitt förhållande. Ett förhållande som varat till och från i nästan 6 år.
En kille jag varit sambo med i 4 år.
Det är någonstans en bra kille men inte längre bra nog för mig.
Vi har massor i vårat bagage och jag är skadad. Även han.
Jag vill gå vidare för att så smånigom hitta någon ny. Jag vill göra om och göra rätt.
Idag kan jag så mycket och tror stenhårt på att om jag träffar någon jag verkligen vill ha kan jag leva med den resten av mitt liv.
Förutsatt att han står ut med mig.. ;)
Hur sjukt det än låter och hur otroligt olikt det är mig så har jag inte gråtit en tår!
Jag var trött på detta och hade känslomässigt redan lämnat.
Jag älskar honom och kommer alltid att göra men att älska är inte allt.

Sen har jag slutat röka för 1,5 vecka sedan OCH att jag slutat bita/riva på mina naglar för 2 veckor sen.
Sedan har jag rensat bland vänner och brytit med dom som inte förtjänar mig.
Idag värdesätter jag mig själv och det ska man göra i denna värld vi lever i.
Skydda sig från energitjuvar och andra saker som inte är bra för mig eller någon annan. Jag behöver min energi på de som förtjänar det och behöver det.
Min familj, mina vänner och jag själv!

Håller även på att göra om lite hemma nu och köpa nya möbler.
Nytt liv kräver lite ny miljö också.
In med det nya och ut med det gamla.
Gör om, gör rätt och gör slut.

Jag ska njuta mer av mitt liv nu.
Vara lite mer ego men endå ge den kärlek jag föddes för att sprida.
Kärlek är det vackraste och mest värdefulla man kan ha!
Tyvärr har inte alla insett det än.

Men hoppet finns och det kommer jag aldrig att ge upp.
Tills dess lever jag i min rosa värld.

KÄRLEK