Kanske hade denna plats en tanke vi inte visste om
Tårarna som kommer ganska sällan numera rullar längs min kind.
Jag låter dom komma och torkar bara av dom innan saltsmaken når min mun.
Sedan jag och min bror var små åkte vi till denna plats och åt glass minst en gång varje sommar.
När Stockholm arrangerade Vattenfestivalen varje år när jag var liten tog vi alltid bilen upp till Ersta sjukhus.
Mamma hade handikappskort så vi fick åka in på området och parkera vart vi ville.
Utsikten från parken där vi alltid stod är otrolig. Man blickar ut över vattnet och Gröna Lund mitt över.
När vattenfestivalen var, stod vi, min bror, min pappa min mamma och jag där vi staketet och beskådade fyverkerierna som utgjorde sig så vackert på himlen.
När jag inte orkade stå hittade jag och min bror ett träd som var konstigt format och som vi kunde klättra upp och sitta i.
Detta träd satt vi i varje år efter det.
Detta träd ska jag återvända till när vädret och en ledig dag slår in under de närmsta sju dagarna.
Jag bestämde mig för det idag.
Jag ska åka dit. Sitta där och filosofera för mig själv. Skriva av mig och använda min kamera.
Idag stod jag på platsen där vi brukar äta vår årliga glass.
Numera gör bara jag och mina föräldrar det.
Jag tog några kort innan jag vandrade dom hundra meterna tillbaka mot sjukhuset.
Förra året dokumenterades det med min mobilkamera. Jag och mina föräldrar står och blickar ut och ler på kortet som en föbipasserande man var vänlig och tog.
Detta kort finns bara kvar i mitt minne nu, jag blev rånad på den mobilen samma sommar.
I år när vi ska åka dit tillsammans ska detta korten bevaras väl. Kankse blir det vår sista gång..
Idag var jag på Ersta sjukhus av en helt annan anledning än en mjuklass eller fyverkerier.
Jag var där för att ta del av Alzheimersföreningens årsmöte.
Ett mycket givande och bra möte.
Träffade lite folk som ville ha kontakt med mig och jag inbjöds till en dag i sommar för unga anhöriga som ska hållas i juni.
När jag satt där inne och lyssnade på Sven Wollters dikt ur Gustaf Frödings bok blickade jag ut mot parken.
Parken där mitt minnesträd förhoppningsvis står kvar.
Trädet som idag betyder mer för mig än vad jag någonsin kunde ana.
Kanske hade denna plats, vid Ersta sjukhus någon tanke om min framtid när jag och min bror, min far och kära mor stod och åt våran glass för första gången för tio år sedan.
Innan jag åkte mot Ersta var jag hem till mamma och pappa och lagade middag hos dom.
Vi åt och pratade och mamma var glad och tacksam som vanligt.
Hon frågade när hon och jag kunde gå ut och äta middag som hon har velat göra i några dagar nu och jag sa att nästa vecka ska vi göra det.
Hon sken upp och jag kramade henne hej då.
Älskade mamma.
Krama era nära och kära! Visa er uppskattning och kärlek till dom som betyder något!
Ta hand om varandra, jag har sagt det förr, man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.
PS. För er som vill lyssna var jag med i ett program om att förlora en förälder här om dagen.
Vill tillägga att jag var väldigt nervös och väldigt oförberedd. Hade ca 1minut på mig från att hon ringde upp och ville ha med mig tills jag blev inkopplad.. Se upp för gäll röst! ;)
För er som inte vill höra hela programmet kan spola till den 46:e minuten. DS.
http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2348171&BroadcastDate=&IsBlock=
Vill även tacka mina underbara vänner och alla andra som stöttar och stöttat mig under denna process. Det värmer i mitt hjärta och jag är er evigt tacksam!
All kärlek!
Sov gott
/C
Blicken över vattnet som möter Grönan och minnen
Förlåt att jag skriver det, men nu har jag läst ett par inlägg. Gråter. Massvis. Känner igen känslan av för tidig sorg och maktlöshet. Det är så orättvist och gör så ont, eller hur? Du verkar vara så otroligt fin med din mamma och gör mer än det "självklara" - det vill jag säga, för jag vet hur lätt det är att belasta sig själv och känna sig dålig och otillräcklig.
Nu handlar den här bloggen om din mamma och hennes sjukdom, men jag hoppas att du ger dig själv någon tid och låter dig vara just 21 mellan varven. Man behöver det, för att få den där extra energin. Och man kan inte alltid vara en superdotter även fast man vill, och när man inte orkar får man inte känna sig dålig. Samvetet är det värsta för anhöriga om du frågar mig.
Nu har jag formulerat om den här kommentaren säkert en miljon gånger, så det är väl lika bra att jag avslutar nu. Och även fast din blogg bara får mig att gråta som ett skadeskjutet djur så kommer jag komma tillbaka. Jag hoppas att du får behålla din fina lilla mamma länge!
Kram
hej hej fint skrivet om din mor.Minen dom gör mycke dom.har några med min far ja.Fiske turer mm:) Att minas dom gör mycke.Men Det svider i min själ att ha dom med.VIll kunna göra det man gjprde med han förut men icke det går ej:(det enda han gör nu är att han går med händerna i fickorna och bara kollar ut genom förstret.Han ser så äckligit tom ut.Man kollar i hans ögon man ser bara ett strirt tom rum.
Sakanar det gammla mycke så som han var innan sjukdomen kom:(:( brukar vara in och läsa din sida lite då och då.Det hjälper mig mycke:):) tack Mvh rikard karlsson dalarna
Till dig Isa; tack! Man behöver uppmuntran och åsikter, och att få det från personer man inte känner och som blivit berörda värmer mitt hjärta extra! Välkommen tillbaka och du är även välkommen att ta kontakt om du vill och kanske har något att dela med dig av. Stor kram!
Fina Rikard... Jag berörs så av dig... Jag har ju som du säkert vet träffat din pappa och jag har sett hur sjukdomen slagit på honom. Det är tufft.. Om du bara vill skriva av dig till mig någongång så vill jag att du vet att jag finns! Det värmer mig att jag kanske hjälper dig! Stor kram till dig!
