Demensen tar min mamma

Det har gått en ganska lång tid sedan jag skrev. Viljan finns alltid i mig för att skriva men ibland finns inte orken.
Mycket har hänt och gjorts och jag ska försöka göra inlägget förståligt trots mina tårar på kinderna och hjärnspöken som slåss.

Mamma och pappa har flyttat till Värmland för en vecka sedan och ska bo där tills dom får flytta in i deras nya lägenhet i början på juli.
Några dagar innan dom åkte så drog jag iväg mamma på det som jag nu börjat kalla en MammaMamma-dag.
Mamma är ju min älskade mamma men jag är numera mer mamma åt henne än tvärtom.
Hon behöver min hjälp mycket och mentalt är det jag som bestämmer över henne i dom saker hon själv är för förvirrad för att besluta.
Hon klagar nästan aldrig längre, allra minst när vi har vår dag. Hon skrattar som aldrig förr men mentalt så kvävs det mycket för mig.
Att för varje sekund anstränga sig till det yttersta, vara överglad med småbarnsröst och verkligen tänka på mitt beteende mot henne är krävande och inget som ska göras på tom mage.
Men för mig är dessa dagar guld värda. Jag kommer att minnas detta när jag förlorat min mamma helt.
Jag kommer att bära med mig hennes skratt livet ut.

När jag hade bestämt med henne att vi skulle ha en ny dag tillsammans frågade jag för första gången min systerdotter om hon ville följa med. Det ville hon mer än gärna. Jag förberede henne så gott jag kunde med att det är jobbigt stundtals och att man hela tiden måste ha ögonen med sig, dels för att mamma har alzheimers men till största dels för att hon i hela sitt liv varit handikappad och har svårt att gå, än mera på senare tid.
Hon gjorde sig redo för att tillbringa en hel dag tillsammans med mig och hennes mormor.
Mamma och pappa firade fyrtiotre år som gifta och detta hade hon och min syster kommit fram till några dagar innan. Detta ville mamma fira så vi letade present till honom som hon köpte och det slutade med ett par kalsonger som var svarta med massor av röda hjärtan på där det stod Love is in the air och Lucky på...
Dom som känner mig vet att sånt är typsikt mig men denna gång var det helt och hållet mammas val.
Mamma ville köpa allt möjligt till pappa och hade svårt att bestämma sig. Det gick ifrån maskiner till trägårsmöbler och slutade med kalsonger med hjärtan...
Alla vi skrattade så vi grät.
Sedan skulle hon köpa tårta på konditoriet men det gjorde dom tillsammans dagen efter i stället när dagen med D ägde rum.
Efter det skulle vi köpa kort men det slutade med att vi satt och pysslade ihop ett eget kort som vi köpt delar till inne på Bokia. Mamma ville jag skulle skriva kortet men mammas ord skrev jag, precis så som hon sa.
Hon sa dom vackraste orden och jag och Alexandra bara tittade på varandra och log.
Vilken kärlek hon känner för pappa!

När dagen var överstökad mötte pappa upp oss efter ha fått vilat ut lite och hon kastade sig i famnen på honom.
Hon kramade och var så glad..
Alexandra var också glad. Mot slutet ville hon själv prova att köra mamma i rullstolen och ta del på ett annat sätt. Hon fick vara med sin mormor hon ville mer än gärna vara med nästa gång, och självklart lovade jag det.
Mamma tackade för en förträfflig dag och jag vandrade glad i hjärtat hem.

Jag älskar dig!