Två mammor i samma kropp
Denna vecka har varit den värsta någonsin.
Min mamma har på en väldigt kort tid blivit mycket sämre och varje dag är numera en ren kamp.
För två dagar sedan fick jag visa henne vart hon skulle sova, berätta för henne att hon bor på samma ställe sedan många år tillbaka tillsammans med mig och pappa och att den där andra mannen som heter lika som pappa inte existerar och aldrig heller gjort.
Och andra sidan ska jag tillägga att när hon går ut själv så hittar hon, pratar med dom hon känner och klarar sig faktiskt förvånansvärt bra men att det är när hon kommer hem som det inte funkar längre.
För några dagar sedan satt jag i mitt rum och pratade i telefonen och när jag kommer ut igen upptäcker jag att mamma har gått ut. Klockan var lite över 20.00 och pappa hade inte hört när hon gått.
Jag får lite panik och springer ner i källaren för att kolla där. Ingen mamma. Jag springer ut på gården. Ingen mamma. Jag ber pappa ta katterna som smet ut när jag sprang iväg för att sedan springa till centrum och in i ena affären efter den andra.
Jag hittar henne tillsist på Pressbyrån och jag frågar varför hon bara gått utan att säga något och då fick jag till svar att jag och pappa var ju inne i mitt sovrum så hon ville inte störa...
Min pappa har aldrig någonsin rört varken mig eller mina syskon och skulle aldrig någonsin kunna göra det heller.
Och vad han känner när han hör henne säga så är obeskrivligt...
Det märkliga är att det är jag som får "skulden" av mamma och mig hon blir mer aggressiv mot.
Mot pappa kan hon vara kärlekfull ena halvan av dagen för att andra halvan vara arg mot honom.
Men jag har läst att det är så det är.
Att sjukdomen för med sig en aggressiv sida som inte funnits förr.
Min mamma är inte längre den mamma jag är uppväxt med och det måste jag acceptera och se med ögonen att det är hennes sjukdom och inte hon.
Det svårt.
Och det gör så in-i-helvete ont i hjärtat.
Min mamma har på en väldigt kort tid blivit mycket sämre och varje dag är numera en ren kamp.
För två dagar sedan fick jag visa henne vart hon skulle sova, berätta för henne att hon bor på samma ställe sedan många år tillbaka tillsammans med mig och pappa och att den där andra mannen som heter lika som pappa inte existerar och aldrig heller gjort.
Och andra sidan ska jag tillägga att när hon går ut själv så hittar hon, pratar med dom hon känner och klarar sig faktiskt förvånansvärt bra men att det är när hon kommer hem som det inte funkar längre.
För några dagar sedan satt jag i mitt rum och pratade i telefonen och när jag kommer ut igen upptäcker jag att mamma har gått ut. Klockan var lite över 20.00 och pappa hade inte hört när hon gått.
Jag får lite panik och springer ner i källaren för att kolla där. Ingen mamma. Jag springer ut på gården. Ingen mamma. Jag ber pappa ta katterna som smet ut när jag sprang iväg för att sedan springa till centrum och in i ena affären efter den andra.
Jag hittar henne tillsist på Pressbyrån och jag frågar varför hon bara gått utan att säga något och då fick jag till svar att jag och pappa var ju inne i mitt sovrum så hon ville inte störa...
Min pappa har aldrig någonsin rört varken mig eller mina syskon och skulle aldrig någonsin kunna göra det heller.
Och vad han känner när han hör henne säga så är obeskrivligt...
Det märkliga är att det är jag som får "skulden" av mamma och mig hon blir mer aggressiv mot.
Mot pappa kan hon vara kärlekfull ena halvan av dagen för att andra halvan vara arg mot honom.
Men jag har läst att det är så det är.
Att sjukdomen för med sig en aggressiv sida som inte funnits förr.
Min mamma är inte längre den mamma jag är uppväxt med och det måste jag acceptera och se med ögonen att det är hennes sjukdom och inte hon.
Det svårt.
Och det gör så in-i-helvete ont i hjärtat.
Långt bort från modebloggar
Min mamma fick diagnos alzheimers i början på detta år.
Detta är mina känslor.
Mina tankar.
Mina upplevelser.
Om mammas steg bort från mig...
Detta är mina känslor.
Mina tankar.
Mina upplevelser.
Om mammas steg bort från mig...
