Den vackraste av alla stjärnor har slocknat
Vila i frid ❤
Saknad
Tryggare kan ingen vara
Jag sitter hemma och kollar kollar på dopet av lilla sessan Estelle som varit under dagen.
Jag njuter av deras lycka.
Men jag kommer på mig själv för att fastna och fokusera på familjen.
Estelle har sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar där.
Jag känner en att tankarna börja snurra i min annars ganska tomma skalle.
Den där ständiga sorgen över att mamma aldrig kommer att få ta del av min framtid.
Jag tittar vidare. Skrattar åt att jag läser bönerna högt tillsammans med prästerna då jag kan dom som rinnande vatten sedan barndomen.
Sen kommer det.
Psalmen. "Tryggare kan ingen vara"
Mammas favorit. Som vi ofta sjöng tillsammans. Som va hennes sista sång hon sjöng. Som jag fick på film.
Hon kommer av sig ibland. Rösten sviker när tårarna kommer.
Men det är lycka.
Känsla.
Jag ser alla i Slottskyrkan sjunga.
Jag sjunger själv. Men precis som för mamma sviker rösten.
Tårarna hoppar ur mina ögonhålor och dom tar aldrig slut. Inte i duschen. Inte nu.
Dom rinner och jag bryr mig inte längre om att torka dom.
Tryggare kan ingen vara.
Som vi sjöng på min brors bröllop när mamma var sjuk. Även då svek hennes röst och tårarna kom.
Där på bänkrad nr 2 grät mamma och jag.
Älskade mamma...
Jag saknar dig.
Jag vill sjunga och skratta.
Prata och kramas.
Nu när jag känner mig som minst på jorden behöver jag dig som mest.
Jag vill säga att jag älskar dig.
Fast det är klart, det säger jag varje gång vi ses.
Men idag är en dag då jag behöver en respons....
Det blir alltid värre framåt natten...
Det har gått väldigt lång tid sedan jag var inne här och skrev av mig.
Min mamma lever och hennes tillstånd skulle jag beskriva som att det håller sig på en ganska jämn nivå den senaste tiden.
Hon kan inte prata, bara några få ord som kommer ibland. Hon kan inte äta själv eller gå.
Men mamma kan det hon genom hela sitt liv varit bäst på, kärlek. Det finns inget som värmer så mycket i mitt hjärta som när man kommer till henne och ibland få känna hennes späda armar runt min kropp.
Som när hennes läppar nuddar mina eller min kind.
Det är lycka. Glädje.
För även om mamma är död, lever jag vidare på att jag kan få ge henne min kärlek och att jag fortfarande känner hennes fysiska närhet.
Får ca en månad sedan stannade dock mitt hjärta för en stund och lugnet var som bortblåst.
Det började en lördag med att jag pratade med en vän i Värmland som jag inte har daglig kontakt med och som alltid frågar hon hur det är med mamma.
Jag svarar att det är som vanligt och att det är skönt att det har håller i sig och man har fått chansen att hämta andan mellan allt elände.
Jag berättar att jag tror att mamma inte lider längre. Hon frågar hur jag mår och jag säger att jag faktiskt mår ganska bra.
Vi avslutar samtalet efter en timme och en tid efter det får jag ont i magen.
Jag börjar psykiskt bli nedstämd och jag fråga mig högt på kvällen, - vad fan hände?!
Jag får inget svar. Så klart.
Natten kommer och jag kryper till sängs. Vid halv 4 på natten vaknar jag med ett ryck. Jag drömmer om mamma. På ett sätt jag inte brukar. Jag känner mammas närvaro på ett sätt jag aldrig känt.
Jag somnar om efter ett tag men vaknar bara 2 timmar senare och går ner till tvättstugan.
Där ringer jag sedan pappa. Som då precis innan fått besked att mamma är på väg in med ambulans till sjukhuset.
Mitt hjärta slutade slå.
Pappa vet inte vad som har hänt men att personalen eller sjukhuspersonalen kommer att höra av sig när dom vet vart mamma hamna på för sjukhus. Timmar går och vi vet inget.
Jag ringer 112 men där har dom sekretess och får inte lämna ut vart mamma åkte.
Så jag börjar ringa runt till tänkbara sjukhus i Stockholm och hamnar rätt.
Får prata med läkare och sedan slänger jag mig på tåget och hälsar på.
Där låg min fina mamma. Rofylld i en sjukhussäng.
Jag pussar och kramar.
Jag får tillbaka lite luft i mina lungor.
Den dagen har mamma fått en kramp utlöst av en tumör i hjärnan.
Idag är mamma tillbaka till sitt normala sjukdomsjag.
Men jag fick mig en tankeställare på hur fort hon kan ryckas från mig och min familjs händer.
Mammas kropp är svag men hennes hjärta starkt. Precis som det har varit genom hela hennes liv.
Jag saknar henne. Ibland vill man liksom inte andas vidare. Tanken slår mig att jag vill följa med när hon går.
Jag har liksom inte pratat klart med henne.
Det finns hål i mitt inte bara mamma kan fylla...
För 2 veckor sedan får jag ett samtal om att mitt ex pappa gått bort.
I Alzheimers. 58 år gammal.
Det var inte många månader sedan jag höll hans hand. Fick han att dricka lite. Och ett leende kom fram.
Nu är han borta. Begravdes för några dagar sedan.
Det får mig att stå ostadigt igen.
Förr ville jag att mamma skulle lämna.
Idag är jag inte lika säker. Av ren egoism.
Jag tror inte mamma lider men jag anser inte heller att hennes liv är värdigt.
Men att aldrig mera få kramar, pussar och säga vad man känner gör mig livrädd. Och ledsen.
Jag vill åka dit med man och barn en dag och bara låta hennes hand stryka över det jag en dag jag hoppas får kalla för min familj.
Jag vill att hon en dag kommer att finnas med när jag förhoppningsvis slår mig till ro och säger ja i en kyrka.
Av ren egoism. JAG vill ha mamma där. JAG vill inte släppa henne.
JAG är inte klar.
Och jag vet hur gärna mamma velat vara med.
Jag var 20 år när mamma öppnade dörren till mitt rum som jag nyss flyttat hem till för att skrika åt mig att vara tyst och sluta ligga med min pappa.
Tiden innan den vill jag ha tillbaka.
För att få prata ut och få svar.
Fan idag är jag ingen bra skribent.
Det gör för ont.
(ps, detta inlägg skrevs för några veckor sedan men har inte publicerats ds)
När det slår hårt
Glädjen över det är stor men ändå sprutar tårarna, ångesten kommer och gråten blir till sist kortvarande panikgråtattacker.
Det gör så inihelvetejävla ont!!!
Jag vill ha min mamma. Jag vill kunna prata om livet. Om lycka. Problem och framtid. Om allt som varit. Om ALLT vill jag prata med dig om! Jag hann aldrig det.
Jag saknar dig så otroligt!
Ska iafl göra din födelsedag till något underbart. Jag ska göra allt för att ta hem dig och du ska få träffa alla nära och kära.
Precis som förra året, och ingen var gladare än du!
Mamma jag älskar dig!
Mamma jag saknar dig!
Mamma jag behöver dig!
Jag vet att du älskar mig.
Jag vet att du hade gjort allt för att få vara med mig.
Idag behöver du mig.
Så jag ska torka mina tårar. Krama dig.
Ge dig kärlek som du förtjänar!
<3
/Carina
Att förstå och begära
Det händer så mycket hela tiden och min psykiska hälsa har varit allt annat än bra...
Varje inlägg skriv med rinnande tårar och brustet hjärta.
Åren med Mammas sjukdom har bara rullat på och jag har inte kunnat ta in allt som hänt. Det har gått så snabbt. Idag när jag tänker efter så känns det bara som att hon fick diagnosen den där dumma sensommaren? 2009, sedan blev hon aggressiv mot mig och sen försvann hon in i sin värld. En värld jag inte fick plats i.
Att beskriva känslan av att förlora sin mamma. Att känna den ständiga tomheten. Den röra som hjärna och hjärta ger då dom inte kan kommunicera. Samvete. Ja, allt. Den går inte att beskriva.
Den går inte utan erfarenheter att förstå.
Och något jag lärt mig är att vi aldrig kan begära att våra närmsta ska förstå. Att aldrig skuldbelägga.
Men det är svårt. Jag har ingen annan önskan än att mina vänner och nära ska kunna förstå mig.
Förstå varför jag reagerar som jag gör. Varför jag tänker och är som jag är. Varför mina dalar är så djupa.
För några månader sedan släppte något inom mig. Jag började leva lite mer. Skratta som innan.
Se mer ljust på livet och släppte en stor del av det mörka som tyngde mig. Jag vet inte hur det hände. Eller varför. Men det känner jag inte är det allra viktigaste. Det viktigaste är att det hände.
Så när solen lyser som mest och jag är mitt i denna ljuspunkt dyker en fantastisk kille upp.
En man fyller mig med glädje och kärlek.
Som ser livet ur en annan synvinkel.
Som lever, skrattar och mår bra.
En kille som är plusset på magneten där jag är minus.
Jag älskar hans närhet. Älskar han för att han är just han. Jag älskar dig min Prins! <3
Men demonerna finns där och dom har dykt upp några gånger.
Jag har gråtit mig till söms. Varit arg och ledsen mot min fina. Reagerat konstigt på saker.
Och varje gång kommer min känsla. Han kommer aldrig att kunna förstå mig. Han har aldrig varit där.
Varför och hur skulle han då kunna stå ut med mig?!
Jag vill inte utsätta honom för det. Som en ny i en relation där allt är topp och med pirr i magen.
Men som ibland bara mynnar ut i tårar och förtvivlan.
Varför ska han ta det?!
En stor del av mina förra relation skadades av mitt beteende.
En kille som inte visste hur han skulle hantera det.
Som jag inte kan begära att han ska kunna hantera.
Som efter några nätter inte orkar trösta längre. Som istället säger åt mig att sluta gråta så han kan få sova.
Kan jag begära annat?
Kan jag begära att min N ska utstå samma och hantera det annorlunda?
Hur gör man för att inte dra ner sin partner i samma onda spiaral man själv befinner sig i ibland?
Ibland slår det mig att jag ska leva ensam och singel tills den dagen då min älskade fina Mamma lämnar mig helt.
Och några år efter, så jag får leva med sorgen.
För när allt detta nuvarande lidande är över, hur fan tar jag det när Mamma dör?!
När jag inte får se henne igen. Inte krama henne. Inte säga hur älskad hon är.
Kommer jag ens att överleva det?
Återhämta mig?
Det är det.
Jag kan inte begära något från mina vänner eller partner. Dom kommer aldrig att förstå.
Inte veta hur dom ska agera. Och jag kan inte förklara. Inte begära att dom ska förstå.
Inte begära att dom ska finnas för mig.
Men det gör hundra gånger ondare av att vara ensam. Man behöver den där kramen, pussen eller något fint ord.
Men vem är jag att begära.
När jag själv är en idiot i min sorg.
Vem är jag att begära förståelse från någon när jag inte kan förstå mig själv?!
/C
Kom tillbaka
Du kan inte längre prata. Du bara sluddar.
Ibland kan du få fram några osammanhängande ord. Eller meningar.
Men du sluddrar mest. Pratar på ditt språk. Som jag inte kan förstå.
Jag kan med tvång få dig att gå en meter. Max två.
Du är så rädd. Låst i din egen kropp. Fångad i dig själv.
Jag trodde för några veckor sedan att du skulle dö.
Jag cyklade förbi dig för att säga god natt. Men du var så sjuk. Hade så ont.
Jag kunde inte ens klappa dig på handen.
Jag viskade 30 gånger i ditt öra att jag älskar dig. Att du inte får lämna mig.
Men jag ångrade mig lite. Sa att om du vill lämna så får du det.
Jag försår om du vill gå över till den ljusa sidan.
Det är inte längre ett liv för dig och jag vet att du inte skulle vilja leva så här.
Jag vet även att du inte skulle vilja se mig så här.
Men mamma förlåt mig för jag kan inte ta detta.
För jag älskar dig, mer än något annat på jorden.
Och jag behöver dig.
Du dog inte den natten.
Du kryade på dig.
Du flyttade till ett nytt hem.
Men vart du än bor. Hur det än är. Vad du än gör.
Bor du i min hjärna. Bor du i mitt hjärta.
All tid. För alltid.
Vad händer?!
Bakelsen som inte gräddats klart
Mor lilla mor, vem är väl som du?!
Ingen i hela världen!
Du blandade ingredienserna till smeten som skulle skapa mig.
Du lade mig i formen och värmde mig i ditt hjärta.
Du formade mig men någon kom och tog ut mig.
För tidigt.
Vände mig upp och ner.
Skakade ut mig.
Jag hade inte gräddats klart.
Inte redo att lämna din trygga värme.
Jag ramlade ut och gick sönder.
I smulor.
Någon hade tagit dig.
Som tog mig.
Som smulade sönder mig.
Fullständigt.
Som tog dig ifrån mig.
För gott.
Tog det vackraste jag någonsin skådat.
Ditt Jag.
Jag saknar dig.
Skulle gå genom eld och vatten.
Gå tills mina fötter blöder.
Jag skulle fortsätta vandra.
För att få träffa ditt Jag.
För att säga att jag älskar dig.
För att du skulle få se mig som en vuxen individ.
Jag skulle offra allt för den chansen.
Allt.
Idag försöker jag pussla ihop smulorna.
I den mån jag kan.
Men jag kommer aldrig att bli hel.
Jag hade inte gräddats klart.
Och ditt Jag finns inte längre kvar.
Jag blir aldrig helt hel.
Ringen kommer aldrig att slutas.
Den dagen du lämnar helt.
För jag vet att du blir frisk då.
Hälsa på mig.
Ge mig ett tecken på att du fick se vem jag blev.
Det är min enda, och högsta önskan.
Först då kan jag acceptera.
Låta ringen slutas och bli hel.
Du fattas mig!
/Din dotter Carina
Det finns inga ord
Ren och skär smärta brinner i mitt bröst.
Vi tar det från början.
Nyårsplanerna var bokade sen några veckor tillbaka. Jag skulle spendera tolvslaget med min goda vän M och hans vänner. Dom hade beställt amerikansk buffé av en catering firma. Jag var inräknad och planerad och vinet var inhandlat.
Jag vaknade av solen som strålade in i rummet och min syn möttes av en klarblå himmel. Jag gick leende upp och tittade ut och jag överväger att hinna med en promenad runt sjön innan jag ska handla det sista att ha på mig inför kvällen.
Men jag vet att dagen kommer att bli mer stressig så jag väljer att avstå.
Innan ska jag vara hos mina föräldrar för en liten sen nyårs lunch så jag sätter mig i soffan och ringer pappa för att planera. Vi hade inte pratat på någon dag och när jag säger till han att jag ska komma bara för dagen kommer det något som jag inte väntat mig. Alls.
Min fina älskade fantastiska mamma ska in på hem på MÅNDAG. På måndag skriker jag.
Och jag får ett tungt jaa som svar tillbaka.
Pappa ber mig stanna till kvällen och fira tolvslaget med dom och jag piper fram att jag har andra planer..
Pappa säger då det som är hårt men som får mig att vakna;
-Mamma kanske aldrig kommer hem igen.
Min värld rasar. Jag inser. Och jag är snabb med att säga att jag ringer upp.
Tårarna sprutar.
Jag trycker snabbt fram numret till min goda vän J och jag gråter hysteriskt.
Jag kan svaret i min hjärna men jag frågar endå vad han hade gjort, firat med familjen eller vännerna.
Svaret är givet.
Jag ringer M och väcker han med gråten i högsta hugg. Förklarar och säger att jag ställer in.
Han som är så fin förstår givetvis.
Jag ringer upp pappa och säger att han får hämta mig och Alice. Att jag sover där och tillbringar mitt nyår med dom. Med glädje. Och en tung börda..
Jag fixar så han slipper ha med mamma i bilen och han pratar mycket om mamma och vad han känner.. Det brinner i mina ögonhålor men jag håller mig.
Jag har handlat oxfilé som jag ska ugnsbaka men det blir lite kaotiskt. Jag har satt på ugnen och känner en branddoft när jag kommer in till köket igen. Jag ser att ugnsglaset är svart och att det brinner. Jag sliter upp ugnen och bara skriker rakt ut; det brinner, pappa spring!!!!
Pappa röker på balkongen och stackarn kommer springande och sliter upp ugnen igen och sliter ut det som brinner.
En godispåse.
Godiset pappa köpt till mamma någon dag innan...
Jag lagar maten och vi äter.
Sedan tar vi bilen till min syster som samma dag förlovat sig med mannen i hennes liv.
Vi äter lite till och pappa som haft ont i magen i en vecka åker hem igen. Mammas sjukdom har en ledsen dag såhon gråter mest.
Vid tolv skjuter vi raketer och åker en kort tid efter det hem igen.
Vi hämtar syrrans dotter som följer med mig till föräldrarna som vi planerat.
Pappa sover i gästrummet och jag tar mamma över natten och hon sover ganska bra...
På morgonen duchar jag mamma, dammsuger och sedan kommer en kompis och hämtar mig efter en fika.
När jag stänger dörren till föräldrarna brister det. På riktigt.
Jag krampar om Alice på väg hem och tårarna tar aldrig slut. Vi lämnar Alice och jag följer med han hem.
Jag fixar dipp i köket, men vänder huvudet mot fönstret och tittar på raketer som blivit över från någon sedan dagen innan samtidigt tänker jag att det glittar lika mycket i mina ögon som på himmlen... Av tårar.
Jag somnar sedan utmattad i soffan.
Idag har tårarna runnit hela dagen och i morgon är dagen då det händer.
Min äldsta syster ska med och jag hoppas innerligt att chefen på mitt nya jobb kan ge mig ledigt i morgon så jag kan få vara med. Som stöd och för mitt eget bästa önskar jag det.
Dagen jag fasat så länge för är kommen.
Smärtan är obeskrivlig.
Och den kom som ett slag i ansiktet.
Nu är det bara ett hål i mitt hjärta.
God fortsättning
/C
(En rörig hjärna ger en rörig text)
Julafton 2010
Mamma var med fysiskt, men psykiskt existerade hon inte alls i år.
Mammas sjukdom hade bestämt sig för en extremt dålig dag helt utan klara stunder. Förra året var alla syskon samlade utom min ena syster. I år var det tvärtom. Alla syskon var hos deras partners familj utom min syster och jag, och så hennes två barn och kille också.
Barnen fick många paket och alla hade det trevligt, alla utom mammas sjukdom. Den var arg.
Jätte arg.
Allt man sa och gjorde var fel. Hon pratade med rösterna i hennes huvud och kaoset var på topp.
Alla försökte på alla vis att bryta det och ett sätt var att jag la huvudet på mammas bröst så att hon skulle få känna närhet och på så vis skulle hon slungas in i "ta-hand-om-barn" beteendet och bli glad. Men istället skriker hon till och säger till mig att sluta...
Sen körde vi på att ignorerar henne och jag satt brevid henne och pratade med min systerdotter. Helt plötsligt smäller hon till mig på benet och skriker åt mig att lägga av..
Det tar till sist stopp för oss alla så vi sätter på tv:n i vardagsrummet och lämnar henne för att fika och kunna prata i köket istället.
Vi kämpar. Alla försöker vara starka. Pappa sätter sig med syrrans kille och son och spelar spel och jag, syrran och systerdotter sitter kvar med mamma.
Sen brister det för syrrans dotter. Jag tröstar och vi kämpar vidare. Några timmar senare brister det för mig.
Jag kastar mig upp i soffan säger tack och hej och tårarna rullar på mina kinder när jag hoppar på bussen för att börja resan hem...
Efter en hel dag gick det inte längre.
Smärtan i bröstet gjorde för ont.
Det räcker att mamma är sjuk och att allt är ett helvete men att den bestämmer sig för att förstöra mamma och oss extra på julafton också..
DÖ ALZHEIMERS DÖ, JAG VILL HA MIN MAMMA TILLBAKA!!!!!!!!!!
Pappa delade ut klapparna..
November men inte som november
Vid denna tidpunkt förra året låg jag hemma i min säng och bara grät. Jag bodde hemma då och var en trasig själ som levde med en anklagande, arg och Alzheimers sjuk mamma.
Jag minns dagarna kring den 22 november väl.
Världens finaste och mest underbara människa som jag har fått äran att kalla vän hade fyllt år och vi hade bestämt oss för att fira på krogen. Att jag var i ett mycket dåligt skick hade jag aldrig hymlat om och jag hade någon gång under denna period skickat iväg ett mess till mina vänner där jag förklarade mitt mående och förklarat mitt försvinnande och beteende.
Alla förstod.
Men jag ville fira min vän och dom ville se mig skratta så jag valde att ge det en chans och komma bort från tankarna.
Jag minns såväl. Jag som alltid är tejen som pratar mycket och skrattar hysteriskt.
Där gick jag längst bak. Hakan mot marken och med tunga steg. Sa inget. Skrattade inte.
Jag pratade med min vänninna när hon frågade hur jag mådde och när hon fick svaret att jag mår dåligt tittade hon på mig med sina bruna vackra ögon och sa; jag ser det, så här har jag aldrig sett dig någonsin.
Jag såg på henne att hon såg.
Jag var ett vandrande lik. En vilsen själ i Stockholms natten.
Vi hamnde på ett ställe runt Stureplan.
Jag sitter tyst i hörnet runt bordet tillsammans med mina vänner och senare kostar jag på mig energi från jagvetintevar och beställer in dricka till mig och kalasbarnet innan vi vandrar upp till våningen över och dansar.
Men jag rör mig knappt. Skrattar inte. Den rörelse som görs är puffandet från andra danssugnas armbågar.
Jag smyger fram till en vän och säger att jag funderar på att dra.
Precis då skiker högtalarna ut MJ:s låt Thriller och som en blixt rakt in i mitt hjärta släpper allt.
Jag dansar lika vilt som förr, och ler!!
Jag hör mitt kalasbarn Cissi skrika till en annan vänninna; vad fan hände med henne?!
Jag ler då.
Jag ler nu.
Jag minns den stunden lite extra.
När låten är slut vill vännerna också dra så vi vandrar gatan bort till tunnelbanan, eller taxin.
Jag minns inte.
Jag hade slutat le igen och gick med tunga steg.
Och en gång hade jag släppt mina demoner. I hela 5 min.
På lördag ska vi fira denna underbara vän Cecilia igen. En helkväll på Berns med mat och dans blir det.
Men jag kan skratta och le denna gång. Jag kan dansa och röja.
Jag kämpar med att inte falla över stupet igen.
Men jag mår dåligt och sover fyra timmar varje natt. Kan inte lägga mig i sängen för då kommer tankarna.
Så jag skurar golv. Duschar. Diskar. Kollar tv och spelar spel. För att vid 3-4 tiden bara kunna somna av ren utmattning.
Ibland går jag en dag med tunga steg och dyster min. Säger inte mycket.
På lördag är inte en sådan dag.
Denna gång behöver jag inte fly. Jag har mitt egna hem att landa i.
På lördag ska jag ta över Berns salonger och dansa för det jag inte dansade förra året.
Sen ska jag börja prata med en psykolog, för jag är nära stupet igen.
Väldigt nära.
Men denna gång ska jag rädda mig själv från att falla.
/C
Finns men finns inte
Mamma, lämna mig inte.
Lämna mig aldrig.
Kom tillbaka.
Jag behöver dig.
Jag har inte visat dig mitt liv än.
Jag vill se dig sitta med mitt barn i din famn..
Vagga sådär som bara du kan göra...
Jag vill se dig fälla en glädjetår när jag dansar altargången fram i vit skrud och rosa liljor i min famn..
Jag vill se pappa lycklig.
Hans hjärta är tungt nu. Ton-tungt.
Mitt med.
JAG ÄLSKAR DIG!!!!!
Att mötas
Att Alzhemiers sjukdom blir och är en anhörig sjukdom är det ingen tvekan på. Det erfarar jag själv.
Men vilken börda får mina vänner och ev partner bära?
Jag har pratat mycket om detta med min exsambo både när vi var tillsammans och efter separationen.
Jag har pratat om det många gånger med mina vänner.
Som vän kan man inte förstå vad man genomgår. Man kan försöka. Men aldrig förstå och på riktigt känna känslan.
Likså är det för en partner.
När jag och "S" bodde tillsammans under fyra år hände mycket.
Det var mycket kärlek, många svek, många förlåt och mycket pussar.
Några månader innan mammas utredning startade eskalerade bråken och en flytt för min del blev ett faktum.
Jag levde helt ensam när diagnosbeskedet kom. På alla sätt.
I familjen pratade ingen om det.
Jag hade inte fått någon information eller anhörigstöd från Minnesmottagningen.
Jag skämdes så mycket att jag inte ens kunde berätta för mina närmsta vänner som jag känt hela livet om sjukdomen min mamma dabbats av.
"S" fanns inte längre vid min sida.
Jag började sensommaren 2009 att isolera mig själv. Och jag föll handlöst ner i avgrunden i november samma år.
Jag kunde efter flera timmas gråtandes i sängen gå ut på natten för att vilja försvinna in i mörkret.
Det var då "S" kom in i mitt liv igen.
Vi hade haft lite kontakt under tiden och en av kvällarna när jag gått ut i natten ringer han mig.
Jag gråter och han hämtar upp mig någonstans i en förort i Stockholm.
Jag gråter hejdlöst och hysteriskt när jag sitter i bilen.
Den stunden var jag glad att han kom. Och fanns.
Men att finnas som ett stöd åt en anhörig är svårt. För man har inte samma förståelse.
Tårarna tar inte slut efter en timme. Kanske inte efter några dagar, eller än mer veckor.
Och det suger energi mer än alla elmaskiner tillsammans.
Den som gråter har ingen energi, alls. Och den som har, tas allt ifrån.
"S" fanns där för mig. Han kämpade på sitt sätt för mig.
Själv kunde jag inte se det riktigt. Och allra minst tyckte jag att han agerade rätt.
För han visste inte hur det var. Han förstod inte riktigt vad jag sa...
Men jag älskar honom för att han klappade mig på kinden, pussade mig i pannan och kramade mig hårt och länge när jag dök upp titt som tätt gråtandes och hystersik sprang in i hans lägenhet.
Men återigen. Har man inte förlorat en anhörig på något tragiskt sätt eller setat i en snarlik båt vet man inte hur man ska ro den i land.
Jag tror det är få som lyckas få det att hålla.
Vi misslyckades igen.
Och jag har stått ensam i allt jag gjort och allt som hänt de senaste sju månaderna...
Men kärlek är inte alltid äkta kärlek. Att älska betyder inte att man är kär.
Det är lätt att bli kär i kärleken och svårt att leva ensam när man är skapt för samspel om två.
Men när alla frågetecken är borta. Och hjärtat vilar i harmoni.
Då älskar man. För evigt.
I motgångar och medgångar.
Du är värd att älskas precis som du är.
Glöm aldrig att ingen är som du och att just du är unik.
Att kärlek kommer till oss alla och att jag längtar och väntar febrilt..
I mot- och medgångar.
Kärlek
/C
Det är mörkt
Hålet i magen är vidöppet.
Vätskan in min kropp existerar endast som tårar på mina kinder.
Jag ställer mig allt ofta frågan vad som är meningen.
Jag vet att den finns.
Men jag har famlat efter den i 22 år. Jag brukar jag se ljuset. Men nu famlar jag i ett enda mörker.
Sjuk från jobbet idag.
Vill inte gå dit och sprestera något jag inte kan.
Har ingen energi.
Vet inte fram eller bak. Och inte ut eller in. Och inte upp och ner.
Jag känner mig som en levande död.
Jag vill bara bort.
Bort från vardagen.
Bort från mina tankar.
Lägga livet på hyllan för ett tag.
Ta mig här ifrån, jag behöver bort!!
Innan hålet äter upp mig helt.
Innan mitt hjärta är HELT trasigt.
Innan min hjärna tänker sig över stupet...
Jag ber, någon.
TA MIG HÄR IFRÅN!!!!!!!!!!!
Mamma 67 år
Idag har vi firat mammas sextiosjunde födelsedag med dunder och brak.
Jag drog ihop alla mammas syskon, hennes kusin, mina syskon, deras respktive och deras barn.
Vi var ca 25 styckna och jag undrade länge innan om detta var en bra idé av mig mig eller inte.
Om mamma skulle bli förvirrad och att det blev jobbigt för henne eller inte men jag valde ändå att genomföra detta kalas och som det uppskattades!
Mamma skrattade i massor och hon blev så glad över att alla var där och att vi sjöng och åt god smårgåstårta som jag köpt till hela högen..
Hon kände igen alla men hon kunde inte placera ut vilka alla var och hon frågade sina syskon om hur dennes mamma och pappa mådde osv...
Men i stora hela gick det strålande och hon hade några riktigt klara stunder.
Hon var glad och lycklig och det värmde i mitt hjärta så mycket.
Älskade mamma!
Jag bröt ihop första gången när mammas syster skulle säga hej då och mamma inte förstod vem hon var och hon försökte föklara att hon var hennes yngsta syster...
Jag gick in i sovrummet och grät floder.. Och min äldsta syster kom in för att prata och sen bestämde vi oss för att smita ut så att mamma inte skulle se att jag var ledsen och bli orolig för det...
Usch, det gör så ont i mitt hjärta att veta att mamma snart inte kommer att veta alls vem jag är..
Att jag snart blir den där främlingen som står i dörröppningen.
Detta var förmodligen hennes sista födelsedag som hon kommer att bo hemma. Som hon kan förstå. Som hon kan vara med och skratta till.
Jag hoppas jag har fel men inom mig vet jag verkligheten och hon fick isfl den sista bästa födelsedagen i hennes liv.
Pappa var så nöjd över att alla var där och att se mamma skratta och vara så glad gjorde honom gott.
Han sjöng en sång för henne han alltid sjungit för henne sen jag var liten och dom satt i soffan och skrattade och kramades och hon pussade på honom..
Vi tog massor med nya familjekort som jag ska framkalla och rama in och ställa i deras bokhylla som hon kan få titta på.
Jag är supernöjd över denna dag och den värmde i mitt hjärta men samtidigt går jag sönder.
Jag vet att ett hem snart är ett måste och att jag snart är en främling.
Men tills dess ska jag älska min fina mamma, gör allt jag kan för att se henne må bra och jag ska kämpa.
Jag har fortfarande min mamma kvar och jag måste se att hon fortfarande finns och har sina klara stunder kvar ibland.
Dina skratt finns. Din omsorg finns. Mina minnen finns.
Jag älskar dig för allt du gjort för mig.
Jag älskar dig för den människa du är.
Jag älskar dig för att du gjort mig till den jag är.
Jag älskar dig mamma och jag älskar dig tills döden skiljer oss åt. Och för livet efter det.
Jag älskar dig i det oändliga!
GRATTIS PÅ DIN SEXTIOSJUNDE FÖDELSEDAG!
/Din dotter C
När helvetet är ett faktum
Igår kom jag hem från semstern. Inte särskilt utvilad men att resa i ensamhet och breda sina vingar och plöja igenom hjärnans filosofi har varit fantastisk!
Jag har tagit några kloka beslut men när folket kom omkring drog jag på mig några nya demoner.
Jag funderar nu på att resa iväg igen för mig själv och strosa runt någonstans där igen känner mig och jag känner ingen. Får se efter min första jobbvecka nu vad som händer..
Dagen till ära blev det en fantastisk middag med en god vän och sedan film, skönt att vila innan jobbet börjar igen. Tänkte jag. Enda tills jag var på väg hem och en av mina bröder ringde.
Det är ett faktum nu och ett beslut vi har tagit och som kommer att ske ganska snart.
Mamma ska sättas på hem!
Pappa sliter ut sig själv och han bär ett stort tungt lass. Han är inte ung längre och att han ska slitas ut i förtid pga mamma är inte rättvist.
Som jag gråtit idag.. Fy fan i helvetet vad ont det gör i mitt lilla stora hjärta!
Men att livet inte är rättvist vet vi alla. Och att ett hem är ett faktum för alla med alzheimer visste vi också.
Men att besluta och göra upp om när det är dax och att det verkligen kommer att ske är något helt annat..
När detta läggs fram till mamma och när vi fått en plats vet jag inte vad jag gör..
Hjärtat sprängs i bitar av bara tanken!
Älskade mamma...
Jag vet inte vad jag ska säga mer, eller göra. Jag vet inte hur jag kommer att må och hur hårt jag faller.
Jag kommer att falla men jag tror och hoppas att jag hinner ta emot mig innan jag slår huvudet i det hårda.
Jag måste återigen pussla på mitt hjärtas bitar.
Fy fan..
Jag är tom.
Ge kärlek till era nära och kära!!!
Mamma
Ett sommarregn som faller döljer tårar på min kind
Den saknad som jag bär på är en obeskrivlig tyngd
Det känns som du kan se mig
Det känns som du finns kvar
Jag lyssnar till mitt hjärtas röst
Som bär på alla svar
Ett andetag
En sista dag
Utan vind i mina segel har jag kämpat
Utan tvivel har jag skapat allt jag har
För nånstans inom finns du alltid hos mig
Du skulle vara stolt om du fanns kvar
Höstlöven som faller torkar tårar på min kind
Den kärlek som du gav till mig är en obeskrivlig dygd
Det känns som du kan höra mig
Det känns som du förstår
Jag sjunger på den sång du sjöng
När jag går i dina spår
Ett ögonblick
En tid som gick
Utan vind i mina segel har jag kämpat
Utan tvivel har jag skapat allt jag har
För nånstans inom finns du alltid hos mig
Du skulle vara stolt om du fanns kvar
Dagar utav stillhet
Jag tog farväl av dig
Det sista leende du gav
Och du viskade till mig
Jag tror på dig
Jag tror på dig
Utan vind i mina segel har jag kämpat
Utan tvivel har jag skapat allt jag har
För nånstans inom finns du alltid hos mig
Du skulle vara stolt om du fanns kvar
Utan vind i mina segel har jag kämpat
Utan tvivel har jag skapat allt jag har
För nånstans inom finns du alltid hos mig
Du skulle vara stolt om du fanns kvar
Du skulle vara stolt om du fanns kvar!
-Vem är dina föräldrar, har du ingen mamma?
När vi kommer fram till kassan säger hon Annelie till mig. Jag ställer mig framför rullstolen och säger; men det är ju jag, Carina!
Mamma svarar mig genom att säga; men vart är Annelie då?!
Jag säger att det är bara hon och jag och att Annelie aldrig varit med.
Annelie är mammas lillasyster.
Hon mumlar något aha och men jag såg henne och avslutar med att säga; när kom du?!
Tanten i kassan kollar förvirrat på mig och ler. Jag ler påklistrat tillbaka och rullar ut mamma ur butiken.
Som rubriken lyder var det så mamma frågade mig kort efter att vi kom hem och satt på balkongen och åt våran glass.
Jag vet att det inte lönar sig med att förklara men jag var vungen att försöka.
Jag upprepar gång på gång att DU mamma ÄR min mamma!
Att han som sitter brevid oss är min pappa.
Hon förstår inte och frågar istället vem min riktiga mamma är och vad dom gör.
Jag rabblar upp hennes barn och säger att det är mina syskon.
Hon svarar mig genom att säga något i stil med att hon inte får ihop det och att det är konstigt.
Under hela tiden jag försöker bränner det i mina ögonhålor och jag ursäktar mig för att hämta vatten.
Jag går ut i köket och tårarna rinner.
Detta var första gången det hände och mitt hjärta blev tungt som ett berg.
Jag var inte mammas dotter längre.
Igår var jag hos dom igen.
Vi fikade åter igen på deras balkong. Efter fikat fixade jag deras hemtelefon som inte varit i funktion sedan flytten. Mamma har ju en "minnestelefon" med fyra bildknappar som hon bara trycker på när hon vill ringa mig eller tre av mina syskon. Den översta bilden är på mig.
Mamma säger att det är jag, men ändrar sig sedan och säger mitt namn istället.
Det gör ont men denna gång vet hon iafl att jag är hennes dotter.
Samtidigt som jag vet att detta bara är en början till att mamma inte vet vem jag är alls till slut.
Att jag är en främling hon aldrig sätt...
Men jag måste leva i nuet och igår visste hon nog vem jag var.
När jag fyllde år här om dagen ringde pappa och hon upp. Pappa sa grattis och sedan lämnade han över luren och då började mamma sjunga!!
Hon sjöng ja må du leva nästan hela sången men mot slutet mindes hon inte och la till några egna ord själv, men hon mindes! Oj vad det värmde..
Älskade fina mamma...
I morgon börjar min semester och antingen åker jag till dom i morgon och har en ny mamma-dag eller så åker jag dit på måndag.
Jag vet inte hur länge det tar tills jag blir den där främlingen som står i hennes dörrhål och kanske inte är välkommen...
Jag vill att du minns. Jag vill att du är min mamma.
Jag vill aldrig bli en främling. Jag vill vara din dotter...
/C
Mamma-dag
När jag såg att jag hade jag en dag ledig så ringde jag pappa och kollade av med han.
Jag pratade med mamma och hon blev så jätte glad! Jag sa att vi skulle åka till Haninge centrum och det ville hon gärna!
Hon frågade mig, eller snarare försäkrade mig genom att säga
-det blir bara vi två va?!
-ja, mamma, bara du och jag. Svarade jag
Idag ändrades planerna då pappa ringde och sa att dom behövde åka till Ikea istället för att inhandla grejer till nya lägenheten. Pappa gav luren till mamma så att jag skulle kolla av med henne och hon var positiv till det.
Hon sa att vi kan shoppa nästa vecka istället om jag är ledig en dag och jag svarde henne att det gör jag gärna.
Vi ska äta en Ikea lunch och fika senare tänkte jag så pappa kan åka iväg på egna ärenden och vara för sig själv så mamma och jag kan rulla rullstol och skratta högt så det ekar i hela varuhuset!
Älskade mamma...
Jag älskar att få vara med mina föräldrar. Vi pratar minnen och fikar gott.
På min semester som börjar snart har jag tvingat pappa att lova mig att vi ska åka till Kolmården med mamma.
Bara vi tre ska umgås och se mamma skratta och vara lycklig ännu en gång på riktigt. Jag längtar så...
I morgon väntar denna dag som kommer att innehålla så mycket glädje, men för mig innebär det även en stor sorg och ofta mår jag dåligt när jag kommer hem igen.
Men jag lever på att mamma glädjs och då är mina tårar värda att rinna.
Nu ska jag sova för i morgon krävs det energi och ett fulladdat batteri.
/C
