Demensen tar min mamma

Du kan inte längre gå. Dina ben bär dig inte.
Du kan inte längre prata. Du bara sluddar.
Ibland kan du få fram några osammanhängande ord. Eller meningar.
Men du sluddrar mest. Pratar på ditt språk. Som jag inte kan förstå.
Jag kan med tvång få dig att gå en meter. Max två.
Du är så rädd. Låst i din egen kropp. Fångad i dig själv.


Jag trodde för några veckor sedan att du skulle dö.
Jag cyklade förbi dig för att säga god natt. Men du var så sjuk. Hade så ont.
Jag kunde inte ens klappa dig på handen.
Jag viskade 30 gånger i ditt öra att jag älskar dig. Att du inte får lämna mig.
Men jag ångrade mig lite. Sa att om du vill lämna så får du det.
Jag försår om du vill gå över till den ljusa sidan.
Det är inte längre ett liv för dig och jag vet att du inte skulle vilja leva så här.
Jag vet även att du inte skulle vilja se mig så här.
Men mamma förlåt mig för jag kan inte ta detta.
För jag älskar dig, mer än något annat på jorden.
Och jag behöver dig.

Du dog inte den natten.
Du kryade på dig.
Du flyttade till ett nytt hem.

Men vart du än bor. Hur det än är. Vad du än gör.
Bor du i min hjärna. Bor du i mitt hjärta.
All tid. För alltid.