Demensen tar min mamma

I mitt hjärta. I mitt sinne. I mitt välmående (som inte existerar längre).
Hålet i magen är vidöppet.
Vätskan in min kropp existerar endast som tårar på mina kinder.

Jag ställer mig allt ofta frågan vad som är meningen.
Jag vet att den finns.
Men jag har famlat efter den i 22 år. Jag brukar jag se ljuset. Men nu famlar jag i ett enda mörker.
Sjuk från jobbet idag.
Vill inte gå dit och sprestera något jag inte kan.
Har ingen energi.

Vet inte fram eller bak. Och inte ut eller in. Och inte upp och ner.
Jag känner mig som en levande död.

Jag vill bara bort.
Bort från vardagen.
Bort från mina tankar.
Lägga livet på hyllan för ett tag.

Ta mig här ifrån, jag behöver bort!!
Innan hålet äter upp mig helt.
Innan mitt hjärta är HELT trasigt.
Innan min hjärna tänker sig över stupet...

Jag ber, någon.
TA MIG HÄR IFRÅN!!!!!!!!!!!

Jag är nyss hemkommen från mamma och pappa.
Idag har vi firat mammas sextiosjunde födelsedag med dunder och brak.
Jag drog ihop alla mammas syskon, hennes kusin, mina syskon, deras respktive och deras barn.
Vi var ca 25 styckna och jag undrade länge innan om detta var en bra idé av mig mig eller inte.
Om mamma skulle bli förvirrad och att det blev jobbigt för henne eller inte men jag valde ändå att genomföra detta kalas och som det uppskattades!
Mamma skrattade i massor och hon blev så glad över att alla var där och att vi sjöng och åt god smårgåstårta som jag köpt till hela högen..
Hon kände igen alla men hon kunde inte placera ut vilka alla var och hon frågade sina syskon om hur dennes mamma och pappa mådde osv...
Men i stora hela gick det strålande och hon hade några riktigt klara stunder.
Hon var glad och lycklig och det värmde i mitt hjärta så mycket.
Älskade mamma!

Jag bröt ihop första gången när mammas syster skulle säga hej då och mamma inte förstod vem hon var och hon försökte föklara att hon var hennes yngsta syster...
Jag gick in i sovrummet och grät floder.. Och min äldsta syster kom in för att prata och sen bestämde vi oss för att smita ut så att mamma inte skulle se att jag var ledsen och bli orolig för det...
Usch, det gör så ont i mitt hjärta att veta att mamma snart inte kommer att veta alls vem jag är..
Att jag snart blir den där främlingen som står i dörröppningen.

Detta var förmodligen hennes sista födelsedag som hon kommer att bo hemma. Som hon kan förstå. Som hon kan vara med och skratta till.
Jag hoppas jag har fel men inom mig vet jag verkligheten och hon fick isfl den sista bästa födelsedagen i hennes liv.
Pappa var så nöjd över att alla var där och att se mamma skratta och vara så glad gjorde honom gott.
Han sjöng en sång för henne han alltid sjungit för henne sen jag var liten och dom satt i soffan och skrattade och kramades och hon pussade på honom..
Vi tog massor med nya familjekort som jag ska framkalla och rama in och ställa i deras bokhylla som hon kan få titta på.
Jag är supernöjd över denna dag och den värmde i mitt hjärta men samtidigt går jag sönder.
Jag vet att ett hem snart är ett måste och att jag snart är en främling.

Men tills dess ska jag älska min fina mamma, gör allt jag kan för att se henne må bra och jag ska kämpa.
Jag har fortfarande min mamma kvar och jag måste se att hon fortfarande finns och har sina klara stunder kvar ibland.

Dina skratt finns. Din omsorg finns. Mina minnen finns.
Jag älskar dig för allt du gjort för mig.
Jag älskar dig för den människa du är.
Jag älskar dig för att du gjort mig till den jag är.
Jag älskar dig mamma och jag älskar dig tills döden skiljer oss åt. Och för livet efter det.
Jag älskar dig i det oändliga!

GRATTIS PÅ DIN SEXTIOSJUNDE FÖDELSEDAG!

/Din dotter C