Nu vet jag
För några dagar sedan drömde jag en dröm och den handlade om livet efter döden.
Jag har många gånger tänkt på vad som händer. Kommer hon att bli frisk när hon dör? Kommer hon minnas i himmelen när hon tittar ner på mig? Kommer hon sluta lida eller kommer sjukdomen att följa med henne upp?
Jag har funderat mycket på detta.
Jag har gråtit om det många gånger.
Jag har tänkt att den dagen jag möter mamma på andra sidan igen vill jag hon ska se mig, ta emot mig med öppna armar och känna igen mig som hennes dotter.
När hon lämnar jordelivet någongång kommer jag inte vara hennes dotter längre, det märks redan... Men när jag möter henne igen vet jag att hon kommer att se och minnas mig.
Jag vet det nu.
Hon kommer att bli frisk och jag kommer att senare i mitt liv få tillbaka min älskade mamma.
Min riktiga mamma.
Men mamma jag vill att du ska vara med mig länge länge. Jag vill att du ska minnas mig nu och för alltid.
Jag vill inte bli din mamma.
Jag vill bara vara din dotter. Jag vill att du tar del av min framtid.
Jag vill och jag vill.
Mitt hjärta gör ont nu och jag vill att du plåstrar om det.
På fredag kan du plåstra mig för då kommer jag till dig, då ska jag krama dig min älskade lilla mamma....
Jag tar med eget plåster
MammaMamma-dag
Det har gått en ganska lång tid sedan jag skrev. Viljan finns alltid i mig för att skriva men ibland finns inte orken.
Mycket har hänt och gjorts och jag ska försöka göra inlägget förståligt trots mina tårar på kinderna och hjärnspöken som slåss.
Mamma och pappa har flyttat till Värmland för en vecka sedan och ska bo där tills dom får flytta in i deras nya lägenhet i början på juli.
Några dagar innan dom åkte så drog jag iväg mamma på det som jag nu börjat kalla en MammaMamma-dag.
Mamma är ju min älskade mamma men jag är numera mer mamma åt henne än tvärtom.
Hon behöver min hjälp mycket och mentalt är det jag som bestämmer över henne i dom saker hon själv är för förvirrad för att besluta.
Hon klagar nästan aldrig längre, allra minst när vi har vår dag. Hon skrattar som aldrig förr men mentalt så kvävs det mycket för mig.
Att för varje sekund anstränga sig till det yttersta, vara överglad med småbarnsröst och verkligen tänka på mitt beteende mot henne är krävande och inget som ska göras på tom mage.
Men för mig är dessa dagar guld värda. Jag kommer att minnas detta när jag förlorat min mamma helt.
Jag kommer att bära med mig hennes skratt livet ut.
När jag hade bestämt med henne att vi skulle ha en ny dag tillsammans frågade jag för första gången min systerdotter om hon ville följa med. Det ville hon mer än gärna. Jag förberede henne så gott jag kunde med att det är jobbigt stundtals och att man hela tiden måste ha ögonen med sig, dels för att mamma har alzheimers men till största dels för att hon i hela sitt liv varit handikappad och har svårt att gå, än mera på senare tid.
Hon gjorde sig redo för att tillbringa en hel dag tillsammans med mig och hennes mormor.
Mamma och pappa firade fyrtiotre år som gifta och detta hade hon och min syster kommit fram till några dagar innan. Detta ville mamma fira så vi letade present till honom som hon köpte och det slutade med ett par kalsonger som var svarta med massor av röda hjärtan på där det stod Love is in the air och Lucky på...
Dom som känner mig vet att sånt är typsikt mig men denna gång var det helt och hållet mammas val.
Mamma ville köpa allt möjligt till pappa och hade svårt att bestämma sig. Det gick ifrån maskiner till trägårsmöbler och slutade med kalsonger med hjärtan...
Alla vi skrattade så vi grät.
Sedan skulle hon köpa tårta på konditoriet men det gjorde dom tillsammans dagen efter i stället när dagen med D ägde rum.
Efter det skulle vi köpa kort men det slutade med att vi satt och pysslade ihop ett eget kort som vi köpt delar till inne på Bokia. Mamma ville jag skulle skriva kortet men mammas ord skrev jag, precis så som hon sa.
Hon sa dom vackraste orden och jag och Alexandra bara tittade på varandra och log.
Vilken kärlek hon känner för pappa!
När dagen var överstökad mötte pappa upp oss efter ha fått vilat ut lite och hon kastade sig i famnen på honom.
Hon kramade och var så glad..
Alexandra var också glad. Mot slutet ville hon själv prova att köra mamma i rullstolen och ta del på ett annat sätt. Hon fick vara med sin mormor hon ville mer än gärna vara med nästa gång, och självklart lovade jag det.
Mamma tackade för en förträfflig dag och jag vandrade glad i hjärtat hem.
Jag älskar dig!
Mycket har hänt och gjorts och jag ska försöka göra inlägget förståligt trots mina tårar på kinderna och hjärnspöken som slåss.
Mamma och pappa har flyttat till Värmland för en vecka sedan och ska bo där tills dom får flytta in i deras nya lägenhet i början på juli.
Några dagar innan dom åkte så drog jag iväg mamma på det som jag nu börjat kalla en MammaMamma-dag.
Mamma är ju min älskade mamma men jag är numera mer mamma åt henne än tvärtom.
Hon behöver min hjälp mycket och mentalt är det jag som bestämmer över henne i dom saker hon själv är för förvirrad för att besluta.
Hon klagar nästan aldrig längre, allra minst när vi har vår dag. Hon skrattar som aldrig förr men mentalt så kvävs det mycket för mig.
Att för varje sekund anstränga sig till det yttersta, vara överglad med småbarnsröst och verkligen tänka på mitt beteende mot henne är krävande och inget som ska göras på tom mage.
Men för mig är dessa dagar guld värda. Jag kommer att minnas detta när jag förlorat min mamma helt.
Jag kommer att bära med mig hennes skratt livet ut.
När jag hade bestämt med henne att vi skulle ha en ny dag tillsammans frågade jag för första gången min systerdotter om hon ville följa med. Det ville hon mer än gärna. Jag förberede henne så gott jag kunde med att det är jobbigt stundtals och att man hela tiden måste ha ögonen med sig, dels för att mamma har alzheimers men till största dels för att hon i hela sitt liv varit handikappad och har svårt att gå, än mera på senare tid.
Hon gjorde sig redo för att tillbringa en hel dag tillsammans med mig och hennes mormor.
Mamma och pappa firade fyrtiotre år som gifta och detta hade hon och min syster kommit fram till några dagar innan. Detta ville mamma fira så vi letade present till honom som hon köpte och det slutade med ett par kalsonger som var svarta med massor av röda hjärtan på där det stod Love is in the air och Lucky på...
Dom som känner mig vet att sånt är typsikt mig men denna gång var det helt och hållet mammas val.
Mamma ville köpa allt möjligt till pappa och hade svårt att bestämma sig. Det gick ifrån maskiner till trägårsmöbler och slutade med kalsonger med hjärtan...
Alla vi skrattade så vi grät.
Sedan skulle hon köpa tårta på konditoriet men det gjorde dom tillsammans dagen efter i stället när dagen med D ägde rum.
Efter det skulle vi köpa kort men det slutade med att vi satt och pysslade ihop ett eget kort som vi köpt delar till inne på Bokia. Mamma ville jag skulle skriva kortet men mammas ord skrev jag, precis så som hon sa.
Hon sa dom vackraste orden och jag och Alexandra bara tittade på varandra och log.
Vilken kärlek hon känner för pappa!
När dagen var överstökad mötte pappa upp oss efter ha fått vilat ut lite och hon kastade sig i famnen på honom.
Hon kramade och var så glad..
Alexandra var också glad. Mot slutet ville hon själv prova att köra mamma i rullstolen och ta del på ett annat sätt. Hon fick vara med sin mormor hon ville mer än gärna vara med nästa gång, och självklart lovade jag det.
Mamma tackade för en förträfflig dag och jag vandrade glad i hjärtat hem.
Jag älskar dig!
Kanske hade denna plats en tanke vi inte visste om
Jag gråter nu.
Tårarna som kommer ganska sällan numera rullar längs min kind.
Jag låter dom komma och torkar bara av dom innan saltsmaken når min mun.
Sedan jag och min bror var små åkte vi till denna plats och åt glass minst en gång varje sommar.
När Stockholm arrangerade Vattenfestivalen varje år när jag var liten tog vi alltid bilen upp till Ersta sjukhus.
Mamma hade handikappskort så vi fick åka in på området och parkera vart vi ville.
Utsikten från parken där vi alltid stod är otrolig. Man blickar ut över vattnet och Gröna Lund mitt över.
När vattenfestivalen var, stod vi, min bror, min pappa min mamma och jag där vi staketet och beskådade fyverkerierna som utgjorde sig så vackert på himlen.
När jag inte orkade stå hittade jag och min bror ett träd som var konstigt format och som vi kunde klättra upp och sitta i.
Detta träd satt vi i varje år efter det.
Detta träd ska jag återvända till när vädret och en ledig dag slår in under de närmsta sju dagarna.
Jag bestämde mig för det idag.
Jag ska åka dit. Sitta där och filosofera för mig själv. Skriva av mig och använda min kamera.
Idag stod jag på platsen där vi brukar äta vår årliga glass.
Numera gör bara jag och mina föräldrar det.
Jag tog några kort innan jag vandrade dom hundra meterna tillbaka mot sjukhuset.
Förra året dokumenterades det med min mobilkamera. Jag och mina föräldrar står och blickar ut och ler på kortet som en föbipasserande man var vänlig och tog.
Detta kort finns bara kvar i mitt minne nu, jag blev rånad på den mobilen samma sommar.
I år när vi ska åka dit tillsammans ska detta korten bevaras väl. Kankse blir det vår sista gång..
Idag var jag på Ersta sjukhus av en helt annan anledning än en mjuklass eller fyverkerier.
Jag var där för att ta del av Alzheimersföreningens årsmöte.
Ett mycket givande och bra möte.
Träffade lite folk som ville ha kontakt med mig och jag inbjöds till en dag i sommar för unga anhöriga som ska hållas i juni.
När jag satt där inne och lyssnade på Sven Wollters dikt ur Gustaf Frödings bok blickade jag ut mot parken.
Parken där mitt minnesträd förhoppningsvis står kvar.
Trädet som idag betyder mer för mig än vad jag någonsin kunde ana.
Kanske hade denna plats, vid Ersta sjukhus någon tanke om min framtid när jag och min bror, min far och kära mor stod och åt våran glass för första gången för tio år sedan.
Innan jag åkte mot Ersta var jag hem till mamma och pappa och lagade middag hos dom.
Vi åt och pratade och mamma var glad och tacksam som vanligt.
Hon frågade när hon och jag kunde gå ut och äta middag som hon har velat göra i några dagar nu och jag sa att nästa vecka ska vi göra det.
Hon sken upp och jag kramade henne hej då.
Älskade mamma.
Krama era nära och kära! Visa er uppskattning och kärlek till dom som betyder något!
Ta hand om varandra, jag har sagt det förr, man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.
PS. För er som vill lyssna var jag med i ett program om att förlora en förälder här om dagen.
Vill tillägga att jag var väldigt nervös och väldigt oförberedd. Hade ca 1minut på mig från att hon ringde upp och ville ha med mig tills jag blev inkopplad.. Se upp för gäll röst! ;)
För er som inte vill höra hela programmet kan spola till den 46:e minuten. DS.
http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2348171&BroadcastDate=&IsBlock=
Vill även tacka mina underbara vänner och alla andra som stöttar och stöttat mig under denna process. Det värmer i mitt hjärta och jag är er evigt tacksam!
All kärlek!
Sov gott
/C
Blicken över vattnet som möter Grönan och minnen
Tårarna som kommer ganska sällan numera rullar längs min kind.
Jag låter dom komma och torkar bara av dom innan saltsmaken når min mun.
Sedan jag och min bror var små åkte vi till denna plats och åt glass minst en gång varje sommar.
När Stockholm arrangerade Vattenfestivalen varje år när jag var liten tog vi alltid bilen upp till Ersta sjukhus.
Mamma hade handikappskort så vi fick åka in på området och parkera vart vi ville.
Utsikten från parken där vi alltid stod är otrolig. Man blickar ut över vattnet och Gröna Lund mitt över.
När vattenfestivalen var, stod vi, min bror, min pappa min mamma och jag där vi staketet och beskådade fyverkerierna som utgjorde sig så vackert på himlen.
När jag inte orkade stå hittade jag och min bror ett träd som var konstigt format och som vi kunde klättra upp och sitta i.
Detta träd satt vi i varje år efter det.
Detta träd ska jag återvända till när vädret och en ledig dag slår in under de närmsta sju dagarna.
Jag bestämde mig för det idag.
Jag ska åka dit. Sitta där och filosofera för mig själv. Skriva av mig och använda min kamera.
Idag stod jag på platsen där vi brukar äta vår årliga glass.
Numera gör bara jag och mina föräldrar det.
Jag tog några kort innan jag vandrade dom hundra meterna tillbaka mot sjukhuset.
Förra året dokumenterades det med min mobilkamera. Jag och mina föräldrar står och blickar ut och ler på kortet som en föbipasserande man var vänlig och tog.
Detta kort finns bara kvar i mitt minne nu, jag blev rånad på den mobilen samma sommar.
I år när vi ska åka dit tillsammans ska detta korten bevaras väl. Kankse blir det vår sista gång..
Idag var jag på Ersta sjukhus av en helt annan anledning än en mjuklass eller fyverkerier.
Jag var där för att ta del av Alzheimersföreningens årsmöte.
Ett mycket givande och bra möte.
Träffade lite folk som ville ha kontakt med mig och jag inbjöds till en dag i sommar för unga anhöriga som ska hållas i juni.
När jag satt där inne och lyssnade på Sven Wollters dikt ur Gustaf Frödings bok blickade jag ut mot parken.
Parken där mitt minnesträd förhoppningsvis står kvar.
Trädet som idag betyder mer för mig än vad jag någonsin kunde ana.
Kanske hade denna plats, vid Ersta sjukhus någon tanke om min framtid när jag och min bror, min far och kära mor stod och åt våran glass för första gången för tio år sedan.
Innan jag åkte mot Ersta var jag hem till mamma och pappa och lagade middag hos dom.
Vi åt och pratade och mamma var glad och tacksam som vanligt.
Hon frågade när hon och jag kunde gå ut och äta middag som hon har velat göra i några dagar nu och jag sa att nästa vecka ska vi göra det.
Hon sken upp och jag kramade henne hej då.
Älskade mamma.
Krama era nära och kära! Visa er uppskattning och kärlek till dom som betyder något!
Ta hand om varandra, jag har sagt det förr, man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.
PS. För er som vill lyssna var jag med i ett program om att förlora en förälder här om dagen.
Vill tillägga att jag var väldigt nervös och väldigt oförberedd. Hade ca 1minut på mig från att hon ringde upp och ville ha med mig tills jag blev inkopplad.. Se upp för gäll röst! ;)
För er som inte vill höra hela programmet kan spola till den 46:e minuten. DS.
http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2348171&BroadcastDate=&IsBlock=
Vill även tacka mina underbara vänner och alla andra som stöttar och stöttat mig under denna process. Det värmer i mitt hjärta och jag är er evigt tacksam!
All kärlek!
Sov gott
/C
Blicken över vattnet som möter Grönan och minnen
