Demensen tar min mamma

Utom smärta.
Ren och skär smärta brinner i mitt bröst.

Vi tar det från början.
Nyårsplanerna var bokade sen några veckor tillbaka. Jag skulle spendera tolvslaget med min goda vän M och hans vänner. Dom hade beställt amerikansk buffé av en catering firma. Jag var inräknad och planerad och vinet var inhandlat.
Jag vaknade av solen som strålade in i rummet och min syn möttes av en klarblå himmel. Jag gick leende upp och tittade ut och jag överväger att hinna med en promenad runt sjön innan jag ska handla det sista att ha på mig inför kvällen.
Men jag vet att dagen kommer att bli mer stressig så jag väljer att avstå.
Innan ska jag vara hos mina föräldrar för en liten sen nyårs lunch så jag sätter mig i soffan och ringer pappa för att planera. Vi hade inte pratat på någon dag och när jag säger till han att jag ska komma bara för dagen kommer det något som jag inte väntat mig. Alls.
Min fina älskade fantastiska mamma ska in på hem på MÅNDAG. På måndag skriker jag.
Och jag får ett tungt jaa som svar tillbaka.
Pappa ber mig stanna till kvällen och fira tolvslaget med dom och jag piper fram att jag har andra planer..
Pappa säger då det som är hårt men som får mig att vakna;
-Mamma kanske aldrig kommer hem igen.

Min värld rasar. Jag inser. Och jag är snabb med att säga att jag ringer upp.
Tårarna sprutar.
Jag trycker snabbt fram numret till min goda vän J och jag gråter hysteriskt.
Jag kan svaret i min hjärna men jag frågar endå vad han hade gjort, firat med familjen eller vännerna.
Svaret är givet.
Jag ringer M och väcker han med gråten i högsta hugg. Förklarar och säger att jag ställer in.
Han som är så fin förstår givetvis.
Jag ringer upp pappa och säger att han får hämta mig och Alice. Att jag sover där och tillbringar mitt nyår med dom. Med glädje. Och en tung börda..
Jag fixar så han slipper ha med mamma i bilen och han pratar mycket om mamma och vad han känner.. Det brinner i mina ögonhålor men jag håller mig.

Jag har handlat oxfilé som jag ska ugnsbaka men det blir lite kaotiskt. Jag har satt på ugnen och känner en branddoft när jag kommer in till köket igen. Jag ser att ugnsglaset är svart och att det brinner. Jag sliter upp ugnen och bara skriker rakt ut; det brinner, pappa spring!!!!
Pappa röker på balkongen och stackarn kommer springande och sliter upp ugnen igen och sliter ut det som brinner.
En godispåse.
Godiset pappa köpt till mamma någon dag innan...

Jag lagar maten och vi äter.
Sedan tar vi bilen till min syster som samma dag förlovat sig med mannen i hennes liv.
Vi äter lite till och pappa som haft ont i magen i en vecka åker hem igen. Mammas sjukdom har en ledsen dag såhon gråter mest.
Vid tolv skjuter vi raketer och åker en kort tid efter det hem igen.
Vi hämtar syrrans dotter som följer med mig till föräldrarna som vi planerat.

Pappa sover i gästrummet och jag tar mamma över natten och hon sover ganska bra...
På morgonen duchar jag mamma, dammsuger och sedan kommer en kompis och hämtar mig efter en fika.
När jag stänger dörren till föräldrarna brister det. På riktigt.
Jag krampar om Alice på väg hem och tårarna tar aldrig slut. Vi lämnar Alice och jag följer med han hem.
Jag fixar dipp i köket, men vänder huvudet mot fönstret och tittar på raketer som blivit över från någon sedan dagen innan samtidigt tänker jag att det glittar lika mycket i mina ögon som på himmlen... Av tårar.
Jag somnar sedan utmattad i soffan.

Idag har tårarna runnit hela dagen och i morgon är dagen då det händer.
Min äldsta syster ska med och jag hoppas innerligt att chefen på mitt nya jobb kan ge mig ledigt i morgon så jag kan få vara med. Som stöd och för mitt eget bästa önskar jag det.

Dagen jag fasat så länge för är kommen.
Smärtan är obeskrivlig.
Och den kom som ett slag i ansiktet.

Nu är det bara ett hål i mitt hjärta.

God fortsättning
/C


(En rörig hjärna ger en rörig text)

Jag trodde att förra julen skulle bli mammas sista. Tyvärr hade jag rätt.
Mamma var med fysiskt, men psykiskt existerade hon inte alls i år.
Mammas sjukdom hade bestämt sig för en extremt dålig dag helt utan klara stunder. Förra året var alla syskon samlade utom min ena syster. I år var det tvärtom. Alla syskon var hos deras partners familj utom min syster och jag, och så hennes två barn och kille också.
Barnen fick många paket och alla hade det trevligt, alla utom mammas sjukdom. Den var arg.
Jätte arg.
Allt man sa och gjorde var fel. Hon pratade med rösterna i hennes huvud och kaoset var på topp.
Alla försökte på alla vis att bryta det och ett sätt var att jag la huvudet  på mammas bröst så att hon skulle få känna närhet och på så vis skulle hon slungas in i "ta-hand-om-barn" beteendet och bli glad. Men istället skriker hon till och säger till mig att sluta...
Sen körde vi på att ignorerar henne och jag satt brevid henne och pratade med min systerdotter. Helt plötsligt smäller hon till mig på benet och skriker åt mig att lägga av..
Det tar till sist stopp för oss alla så vi sätter på tv:n i vardagsrummet och lämnar henne för att fika och kunna prata i köket istället.
Vi kämpar. Alla försöker vara starka. Pappa sätter sig med syrrans kille och son och spelar spel och jag, syrran och systerdotter sitter kvar med mamma.
Sen brister det för syrrans dotter. Jag tröstar och vi kämpar vidare. Några timmar senare brister det för mig.
Jag kastar mig upp i soffan säger tack och hej och tårarna rullar på mina kinder när jag hoppar på bussen för att börja resan hem...

Efter en hel dag gick det inte längre.
Smärtan i bröstet gjorde för ont.
Det räcker att mamma är sjuk och att allt är ett helvete men att den bestämmer sig för att förstöra mamma och oss extra på julafton också..



                       DÖ ALZHEIMERS DÖ, JAG VILL HA MIN MAMMA TILLBAKA!!!!!!!!!!



                                        
                                                 Pappa delade ut klapparna..