Demensen tar min mamma

Det var länge sen nu.
Det var tungt sist jag skrev, tungt av att vår familjs tillvaro än en gång skakats om.
Vi har ridit ut den stormen nu. Iafl till en stor del..

För en tid sedan pratade jag om mamma med en bekant. Jag utryckte mig att så VAR mamma, eller mamma HADE .. Min bekant tittar på mig och säger; men din mamma lever! Du pratar om henne som hon är död!
Det fick mig att tänka. Mamma lever.
Men hon är ju ändå död. Ingenting av den mamman jag haft finns kvar, det är bara skalet av den finaste människan som finns kvar.
Den tanken kom åter till mig idag.
Min bror har gjort en film av bilder på mamma som ung och frisk, en film där han samtidigt utrycker sina känslor.
Det kändes som en hyllning till någon som dött.
Men skulle man göra en film om vår mamma idag skulle den innehålla bilder av en sjuk sängliggandes person som inte har någon kontakt med verkligheten.
Det är inte mamma och det är inte så vi ska minnas henne.
Vi ska minnas henne precis som min bror gjort i filmen. Alla bilder på en glad och snygg kvinna.
Det är en svår balansgång av en levande död för mig..

Jag tänker när jag hör min bror berätta om sin sorg att det inte spelar någon roll om man är 40 eller 25, sorgen av en förlorad mor är densamma.
Allt han känner delar jag.

Jag tänker ofta att min mor aldrig fick se mig bli vuxen, att det är det som gör mest ont och att jag idag tvingar pappa att bära mammas roll mot mig.
Jag blir arg när han inte ringer mig och frågar hur jag mår, oroar sig över mig och inte säger att han ska komma när jag är sjuk. För så gjorde mamma och när hon gjorde så var jag inte vuxen.
Jag stannade där och står där än.
Saknaden av att mamma alltid brydde sig. Kramade mig. Ringde mig och delade min sorg och glädje. Det känns som att i den delen blir jag aldrig vuxen...

Jag saknar att ha en mamma.
Jag saknar hennes omtanke.
Jag saknar att få skoja med henne så tårarna rann av allt skratt..

Jag minns också en gång att hon gick fram till min dåvarande sambo för 5 år sedan då pappa fyllde 70 och drog honom åt sidan. Hon kramade om honom och tårarna rullade ned på hennes sammetslena kinder när hon säger till honom; lova mig att ta hand om Carina när jag inte längre kan.

Det var samma år hon blev sjuk.

Jag tror hon kände redan då att något var fel och att hon var oroligt för att lämna hennes yngsta som inte stod riktigt stadigt än.
Ack så rätt hon hade.

Jag saknar henne.
Min pappa saknar henne.
Mina syskon saknar henne.

Jag saknar henne redan nu som om hon är död, hur ska det då bli när hon är det på riktigt och jag inte längre kan krama henne...?!

Jag älskar dig mamma!!!