Den vackraste av alla stjärnor har slocknat
Åren har gått och mammas hjärta har kämpat på. Alla mammas funktioner har sedan länge varit borta men mamma vägrade att släppa taget.
Hon ville leva...
Men den 4 februari i år vann sjukdomen kampen även över mammas hjärta.
Min älskade mamma tog sitt sista andetag hållandes min hand, omringad av mina syskon och pappas hand på hennes kind.
Ett fint avslut på en lång och plågsam tid var nu över.
Och Gustav. Min älskade Gustav. Han var med.
Den enda som aldrig fick lära känna mamma.
Han föll sig naturlig där och en självklar person i rummet både för mig och min familj.
Ingen av oss hade sett en människa dö där vi sedan stog omfamnade vid mammas sida...
Min stöttepelare och livskamrat.
Mammas lidande är nu över. Hon är fri nu.
Vårt lidande över att se mammas borttynade jag är över.
Alla har beklagat sorgen och avslutat med att säga -men detta var det bästa för hennes skull. Hennes liv hon levde vart inte ett värdigt liv.
Jag vill bara skrika jag veeeeeet! Du och alla andra beklagande säger också så!
Jag vet att ingen menar något illa, att det bästa var att hon fick somna in. Men det tröstar inte den enorma sorg och tragedi som ligger bakom!
Allt de vi anhöriga bär...
Det kan man inte förstå om man inte upplevt.
Mammas sjukdom tog vår mamma, hennes liv och våra liv.
Att allt blev så otroligt svårt...
Mamma fick sin diagnos i början av 2009.
Jag var 21 år. Bodde hemma igen..
Det är en lång väg vi vandrat. Många år av krokiga vägar och nedförsbackar som tog mig långt ner..
Men nu har vi kommit till en vägs ände.
Men jag lever. Familjen lever. Pappa lever.
Och för mammas skull försöker vi leva livet som förut.
Hon hade inte velat att vi gick sönder mer.
Att vi inte tog oss an en ny dag.
Så när jag nu ligger här, söndergråten under täcket i mammas nattlinne är det okej.
För jag bryter ihop. Men jag kommer igen.
Du fattas mig min älskade älskade mamma!!
Se mig varje dag.. Tills vi ses igen.
Tack för allt! ❤❤❤
Demensen tog min mamma.
Vila i frid ❤
