Hand i hand
Ja, vad ska jag börja?!
Jo, med tårar idag igen.
När man inte mår bra drabbar det allt. Mitt beteende till närstående, mitt beteende mot mig själv och i överlag mitt beteende mot alla.
Jag märker nu att jag håller på att sjunka tillbaka som till hur jag var innan jag flyttade från mamma och pappa.
Jag är ledsen ofta igen och kan inte koppla av.
Mamma har ju som jag säker nämt tidigare varit sjuk i många år och jag har inget minne alls faktsikt från det att mamma var helt klar. Jag minns speciellt en gång mamma skulle vara med mig i skolan en dag och då gick jag i lågstadiet. Jag skulle räkna matte i en bok och när man skulle räkna ihop summan så blev tex svaret 7 färgen lila och så skulle man färglägga draken där alla svar som blev 7 lila.
Jag minns mycket väl där vi sitter och jag minns mycket väl att mamma inte vet hur man ska lösa uppgiften och inte heller kunde hon räkna så bra...
Hon fick inte ihop det helt enkelt.
Min mamma som även har problem att gå ramlade samma dag i min skola när vi var på väg att äta lunch och då spräckte hon bakhuvudet...
Det blev ingen lunch den dagen för min älskade mamma.
Jag var liten och skämdes så över min mamma och tyckte allt var jobbigt och efter det ville jag alltid att pappa skulle vara med.
Som sagt, hon har varit dålig länge men det är nu det har tagit fart efter att hon fått sin diagnos på allvar.
Jag har intresserat mig mycket för hur jag var som liten och sådant jag inte minns själv och då får min syster berätta för mig. Mamma minns inte pga sjukdomen. Pappa minns inte för han jobbade och mamma var hemmafru.
Men det jag nu funderar över är hur jag ska klara mig. Eller klara och klara. Jag är stark och kommer att klara mig men mitt psyke skadas känns det som. Jag tar endå skada trotts att det gör mig starkare.
Så hur ska jag göra?
Ska jag söka hjälp?
På torsdag ska jag på föreläsning om alzheimers och tjejen jag pratade med sa att det finns grupper för unga drabbade och det tänkte jag pröva.
Jag vill ha kunskap nu för jag har inte det som krävs känns det som.
Jag behöver någon som sitter i samma båt och som jag kan prata av mig och luta mitt huvud lite emot, eller huvudena mot varandra snarare.
Jag måste "förbereda" mig på att det förmodligen går snabbt nu och vad jag bör tänka på.
Som jag nämnde ovan om att när man mår dåligt behandlar jag inte mina nära som dem kanske förtjänar.
Det blir en ond cirkel av det hela.
När mamma blev sjuk var det jag som gick till mina äldre bröder och sa att mamma nog börjar bli dement. Dom förnekade och sa att jag överdriver.
Jag sa samma till pappa och han sa att hon är förvirrad men att det nog bara hör till.
Så jag lämnade det. Tills min äldsta bror en dag säger till mig att han sett att mamma börjar bli riktigt dåligt och då kände jag att någon lyfte en sten från mitt hjärta.
Jag hade då bott hemma i några månader och hade levt med detta dagligen, insett och förstått att detta inte är normalt men utan hjälp kunde jag inte göra något.
När min bror insåg ringde han till min syster och berättade och då beslutade dom att ring och boka tid hos Minnesmottagningen och på den vägen är det.
Jag och min syster var med pappa när vi tog emot diagnosen en kort tid efter.
Detta inlägg blev en liten röra..
Jag ska skriva nästa gång om hur mina syskon tog diagnosen och hur det funkar idag.
Hand i hand går mina demoner. Dom jag slåss mot men som blir mina följeslagare och som sedan gör så att problemen blir fler.
Jag vill gå hand i hand med kärleken men demonen vägrar släppa och kärleken kommer på sidan och tar skada...
Krama din nära!
WonderFUL world
Dom rinner för den värld vi lever i.
För att jag nyss läst en blogg om en mamma som dog alldeles för ung.
Där cancern vann över en stark kvinna som efterlämnade sig två små barn och sin man.
Att läsa något sådant får tankarna att vandra runt.
Jag är så ledsen för att min älskade mamma blivit sjuk.
För att jag måste leva med och inse att mamma tynar bort mer och mer för var dag som går.
Varför prövas andra hårdare än vissa?
Varför tas någons älskade ifrån än på grymma sätt?
Dom som förtjänar det minst drabbas först och hårdast.
Jag finner inga svar.
Mamma har fått börja på dagcenter förra veckan där hon ska få vara 2 ggr varje vecka under några timmar.
Jag är väldigt glad över detta och det är även hon.
När hon kom hem i tisdags berättade hon allt hon hört om och om igen. Det var rörigt och luddigt men hon var glad och det är det enda som räknas.
Att se mamma le och tindra med ögonen får mig att lysa upp.
Jag gläds med hela mitt hjärta och jag hoppas mamma fortsätter så länge till.
Veckan som har gått har varit en till synes bra vecka. En vecka då mamma varit gladare än på länge.
Jag bjöde henne och pappa på fika i centrum här om dagen och det gjorde henne glad.
Älskade mamma.
Jag träffade min pappa själv en sväng igår och han har det inte lätt.
Hon skäller och är arg på honom.
Hon anklagar och blir ledsen.
Pappa kan ta hennes förvirring, hennes rop varje kväll på "småungarna" som inte kommer hem.
Men han har svårt när hon blir arg och ledsen emot honom.
Men han kämpar. Och han kommer inte att ge upp.
Jag läser en annan blogg om även hon en mamma med cancer. En cancer hon förmodligen vunnit över.
Hon är i Thailand nu.
Jag vill också vara där.
Jag vill bara resa bort från mina tankar och lämna dom i någon trång liten låda som aldrig mer öppnas.
Jag behöver en stund i ro och lugn.
Men hur fan får man ro när Oron besegrar allt i min hjärna?!
Där lugnet för länge sedan har övergivit mitt sinne.
Igår var jag även inne på alzheimersföreningen och hittade bla en föreläsning som jag bokade in mig på på Ersta sjukhus. Sven Wollter och några specialister ska vara där så jag bokade in mig och min syster dit nästa vecka.
Tjejen som jag pratade med frågade även hur gammal jag var och när jag sa min ålder sa hon
-Oj, du måste känna dig ganska ensam va?
-Mm, ja det kan man säga...
-Det är ju inte direkt något du och dina vänner har gemensamt...
-Nej, det kan man ju lugnt säga svarar jag.
-Då har vi grupper här med unga anhöriga som träffas om du skulle vara intresserad..?
-Ja mer än gärna, jag känner mig ensammast i hela världen...
-Dom är inte riktigt i samma ålder som du men dom är endå unga och ni har sjukdomen gemensamt.
Jag sa ju att jag känner mig ensammast i hela världen. Ingen är i min ålder.
Dom har redan haft en tid med sin anhörig.
Min tid har varit alldeles för kort.
Det är det jag sörjer så otroligt mycket.
På föreningens hemsida hittade jag även en blogg som handlar om en 28 årig kille och hans pappa som fick diagnos vid 54 års ålder!
Visste inte att man kunde vara så ung.
Han skriver väldigt öppet och vackert om sin pappa och närakära och han fick mig på något sätt att lysa lite.
Den enda anledningen till det var att han är ung och så även hans pappa.
Jag kände mig för en stund inte längre ensammast i världen....
Jag vet vad han genomgår och det är ett helvete och jag känner så med honom.
Jag skickade honom en kram för vi behöver extra värme när det blåser kallt i vår sjukdomstunnel...
Ge kärlek!
