I Rio möts vi en dag
Igår kväll efter att jag åter igen suttit i telefonen med olika släktingar började jag känna mig dålig. Magen förvandlades till en torktumlare som bara gick runt runt...
Sedan dess har jag inte fått behålla någe mat alls. Skulle jobba kväll på jobbet idag men gick hem.
Känner mig inte illamående så men hängig..
Konstigt.
Tanken för idag var att jag skulle träffa hemtjänsten som tydligen ska komma ca 1 gång i veckan till föräldrarna mumera. Istället fick syster göra det själv.
Ca 1-2 timmar per gång ska dom vara där. Dom ska inte städa eller något sånt men dom ska kolla mammas medicinering så att det sköts och ska även dra iväg henne till någon pensionersträff där hon får fika och prata lite.
Mammas favorit sysselsättning.
Under denna timme är pappa fri som en fågel.
Men jag antar att han tar igen förlorad sömn då...
Älskade mor och far.
Jag önksar så mycket att jag är äldre än vad jag är så jag hade haft mer tid och fler upplevelser tillsammans med er innan ni blev äldre.
Innan jag var 15 var ni redan pensionärer.
Det ska även tilläggas att jag var en otroligt vild och rebellisk dotter. I min ögon hemsk.
En sådan dotter jag skulle låsa in som mamma. Nejdå, men illa det var det.
När jag väl kom ur min period hade jag lämnat den tro mina föräldrar har och som jag är uppväxt med och med detta blev jag ett svart får som många, allra minst mina föräldrar vände mig ryggen för.
Men jag stod på mig. Jag var då 15 år men visste vad och hur jag ville leva. Eller inte leva.
Åren mellan 15 och 19 ägnade jag stor tid åt att bygga upp en bra relation till mina föräldrar, jag nådde mitt mål innan 20 års dagen och relationen mellan föräldrar och dotter är idag den bästa man kan ha!
Idag är min pappa min alldra finaste vän, en otroligt klok man som jag uppskattar högt.
Tyvärr blev relationen med mamma inte så långvarigt på det bästa sättet, men det är tillräckligt bra för att kunna leva på. Samma år jag fyllde 21 fick mamma diagnosen.
Jag har så mycket att skriva. Så mycket mer att berätta.
Eller skriva av mig snarare.
Men nu måste jag be John Blund komma in i rummet för jag behöver sömn.
Jag vill avsluta med att berätta att jag för några år sedan hade turen att lära känna en otroligt klok man.
Mannen gick bort förra året och jag mins begravningen som igår.
När vi skiljdes åt i hans hem sa han ofta;
-Vi ses i Rio om inte förr.
Lilla Landet Lagom
Uppdaterade henne lite om mamma och hon uppdaterade mig om läkarsnack osv.
Vi söker nu desperat efter hjälp som både mamma och pappa kan få. Att pappa blir avlastad och mamma blir sysselsatt.
Det värsta jag har hört hittills är att mamma är nekad hjälp i hemmet i form av assistent då mamma är över 65 år!
Mamma fick diagnosen samma år hon fyllde 66. Då var hon inte tillräckligt sjuk för hjälp överhuvudtaget.
I år fyller mamma 67 och situationen är numera ohållbar.
För var dag som går blir det sämre.
Men jag undrar, är det inte pensionärer över 65 som behöver hjälp i hemmet? För dom som fortfarande kan bo hemma men behöver bara lite hjälp på traven är enda alternativet ett boende?
Mamma och pappa har hållt ihop i över 40 år, varför splittra på dom nu när dom inte vill och det inte behövs?
Vi behöver någon som kan hjälpa till nu när pappa är över 70 och börjar bli lite i oform själv, men mamma fortfarande kan bo hemma och att pappa fortfarande vill ha henne hemma men med lite hjälp.
Men nej, när man är fyllda 65 och blir sjuk så är det hemmet som gäller! Och för att komma in på hem måste du stå i kö för att få en plats och där är det långa väntetider som med allt annat.
Så är systemet i Lilla Landet Lagom.
Så vad gör man? Vad finns det för alternativ?
Dagverksamhet. Det står vi i kö på.
Under tiden sliter vi ut pappa.
Vi har iafl bestämt oss för att kolla runt på olika demensavdelningar i Stockholm för att kunna ställa sig i kö i förhoppning om att när den dagen pappa inte orkar mer och det enda alternativet som återstår är ett boende för henne ska finna en plats.
Nästa helg väntar syskonträff och jag ska hitta någon som kan "passa" mamma medan detta möte sker så imorgon ska jag ringa runt till anhöriga och fråga om någon kan ställa upp.
På måndag ska jag ringa och tjata på biståndshandläggaren om att vi är i ett stort behov av hjälp nu.
Hjälp. Inte demensavdelning.
Mamma minns mig 2010 ut
Ibland, oftast faktiskt så har min bubbla varit rosa men ibland har jag rutat in mig i den mer svartgråa sen jag flyttat hit.
Igår var iafl mina närmsta vänner inbjudna på lite mys.
Vi beställde thai och åt och pratade i timmar. Jag har dom finaste vänner man någonsin kan ha!
Deras glädje och våra minnen får mig att lysa lite.
Men jag var lite ledsen igår faktiskt, berättade lite om mamma och tankarna ligger där och gnager mest hela tiden.
Jag gick in här en sväng av någon dum anledning medans vännerna satt och pratade lite.
Mamma blir bara sämre för var dag som går. Här om dagen "väntade pappa på att hans dotter skulle komma" och hon hette Katarina eller något sånt....
Jag tänkte; känner du inte igen mig längre mamma?
Är jag inte din dotter mer?
Har du glömt vad jag heter?
Hon ler nästan aldrig längre, inte heller skrattar hon som hon gjorde åt mig förut när jag "spelade Allan".
Mot pappa är hon glad.
Kärleksfull.
Likaså mot mina syskon.
Självklart pendlar detta mycket och ibland hatar hon pappa. Men då säger hon att hon ska ringa Knutte.
Min andra "pappa", jag har ju två säger mamma.
Jag lider med pappa för nu får axla allt själv och imorgon tänkte jag åka hem och försöka hitta på något med mamma och låta pappa vila lite.
Får se hur det går, om mamma har ett hatsinne eller om jag kan handskas med henne.
Nu väntar jobbet.
Glöm inte att krama era nära, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet!
/Kärlek
