Vad händer?!
Jag borde känna annorlunda. Borde vara glad.
Men jag gråter.
På en buss som skulle ta mig på en semester. Till någon som delar mitt kaos. Som förstår. På riktigt.
Jag njöt. Skrattade mig blå. Upplevde. Jag älskade livet.
Jag vaknade med en dålig magkänsla. Avbröt det som skulle bryta av min vardag. Det som skulle ge mig ny kraft.
Bokade första lediga buss hem. Grät i väntan på bussen. Som ett plus i kanten var 2 timmar sen. Jag gråter nu. Vet inget. Vet inte varför. Eller kanske vet jag varför.
Kanske är det så att min mamma har alzheimers. Och inte kan hantera det.
Så jag gråter
