Demensen tar min mamma

Jenny 17 år berättar om hennes pappa som dog 47 år gammal i sjukdomen och två andra intervjuer.
Man ska inte ropa hej förrän man kommer i land heter det ju men att höra att det förmodligen finns botemedel inom fem år är ju mer än fantastisk!
Det kan inte hjälpa min mamma tyvärr men jag är glad att det kommer att hjälpa alla andra i framtiden och det glädjer mig enormt!



http://www.demenscentrum.se/Forskning/Artiklar/Tema-Hjarnan--TV-4-play/

Först måste jag bara skriva OJOJOJ när jag läser mitt förra inlägg!
Jag är inte perfekt!
Troligvis en ganska svår människa att leva med.
Det låter som om jag är bäst i världen och inte har några fel och brister men så är INTE fallet!
Nu när jag i efterhand läser vill jag bara poängterar det! Det jag menar bara är att jag under många år låtit andra göra lite som dom vill mot mig utan att jag på rikigt sagt ifrån och att jag då känner att jag är värd bättre.
Typ.
Punkt.

Mamma har fått en ny hemtelefon som pappa och min syster har köpt. Det är en stationär med fyra knappar där det sitter bilder på mig och tre av mina syskon. Dessa knappar med våra bilder går direkt till oss utan att hon behöver slå något nummer. Superbra!
Sen är sifferknapparna väldigt stora också så hon kan slå nummer själv som är uppskrivna på en lapp brevid.
Ett annat hjälpmedel hon har fått är en digital almanacka som visar dag och datum eftersom hon har svårt för en vanlig och att det även har börjats med att hon blandar ihop dagar allt oftare.

Eftersom mamma kan ringa själv nu ringer hon ofta igen och här om dagen ringde hon och grät.
Hennes pappa hade dött.
Hon hade "träffat någon ute" som hade berättat det.
Jag frågade om det var han som låg på Skogskyrkogården men svaret var nej.
Det var alltså inte min morfar hon pratade om.
Idag har mamma tre pappor. Och jag tror att två av dom är döda.
Min pappa kan vara den tredje.

I torsdags slutade jag jobbet klockan fyra och gick då hem till föräldrarna för att säga hej och pappa skulle senare gå på ett bostadsmöte och mamma skulle vara själv den timmen men jag ville inte det så jag valde att stanna.
Jag drog med mamma till centrum för att handla lite jag behövde och det slutade med sängbord och lite annat.
Sen handlade vi mat och vi gick hem och jag fixade mat åt mamma och mig och sedan gjorde jag efterätt genom att ha köpt jordgubbar och sedan smälte jag chocklad och doppade dom i. Åh vad mamma njöt!
Hon var så glad och vi skrattade mycket.
Pappas möte drog över på tiden så vi 22 tiden körde pappa hem mig.
Innan jag gick kramade och pussade jag mamma hejdå och när jag skulle gå ut genom dörren skrattade hon och sa - tack så mycket för idag, jag har blivit så bortskämd av dig!
Gissa om det värmde.

I fredags skulle jag också bara förbi efter jobbet för att säga hej och det slutade även då med att klockan var sent innan jag åkte hem.
Jag hade köpt kladdkaka och grädde som jag skulle hem och äta framför tvn men jag kom på att jag kan få sällskap. Där satt jag och mina föräldrar.
En gång sa mamma när jag satt med henne själv; -jag berättade för dig att min pappa är död va?
-Ja, mamma du sa det för någon dag sen.
-Okej
Sen bröt jag samtalet och inflikade något roligt så hon inte skulle tänka mer på det och jag lyckades.
Älskade mamma och pappa.

/kärlek

Jag har börjat om på några sätt i mitt liv.
Jag ska försöka bli en ännu bättre människa och kämpa för det jag tror på.
Jag håller på att rensa min garderob. Självklart inte min klädgarderob (även fast jag gjort det 2 ggr på några månader och skulle kunna göra det igen) utan livets garderob.
Jag har samlat mycket där genom åren och allt jag varit med om i mitt liv sorterar jag ut och försöker lägga i olika fack.
Jag såg en föreläsning av Morgan Alling idag som handlade om hans liv i fosterhem och att växa upp i dåliga förhållanden. Han berättade om sin sköld han sätter upp när han träffar nya människor som inte är "bra" människor eller inte bra för honom.
Det dom säger rinner bara av. Det tas aldrig emot av Morgan, för personen ifråga har inte den rätten att komma in.
Denna sköld har jag själv omedvetet byggt upp det senare året. Jag har under mitt 21 åriga liv gått igenom en del och varit den som tagit ganska mycket skit. Jag har alltid varit den som varit naiv och blåögd.
Litat på människor i tron om att det är sanningen dom talar även fast min magkänsla säger något annat.
Dom flesta gånger jag har känt min starka magkänsla men litat på personen ifråga endå, har jag haft rätt.
Månader och även år senare har sanningen kommit fram.
När detta hänt blir jag självfallet arg, ledsen och besviken men känner samtidigt varför i hela helvete har jag varit så dum?!
Blåögd och naiv?!
För att jag är en människa som vill lita på andra människor.
För att jag tror på godhet och respekt.
För att det är så jag lever och i en sådan värld jag vill leva i.

Jag VILL leva i en harmonisk värld och jag TÄNKER gör det!
Min värld är rosa och molnen lika så. Men bara för att det är min värld är det inte min verklighet.
Jag är ju inte dum. Jag vet att jorden är en gråzon.
Min sköld bär jag numera nästan jämt och tar människor på allvar men håller mig på avstånd.
De människor som inte är värda mig ruskar jag av mig.

För en vecka sedan lämnat jag mitt förhållande. Ett förhållande som varat till och från i nästan 6 år.
En kille jag varit sambo med i 4 år.
Det är någonstans en bra kille men inte längre bra nog för mig.
Vi har massor i vårat bagage och jag är skadad. Även han.
Jag vill gå vidare för att så smånigom hitta någon ny. Jag vill göra om och göra rätt.
Idag kan jag så mycket och tror stenhårt på att om jag träffar någon jag verkligen vill ha kan jag leva med den resten av mitt liv.
Förutsatt att han står ut med mig.. ;)
Hur sjukt det än låter och hur otroligt olikt det är mig så har jag inte gråtit en tår!
Jag var trött på detta och hade känslomässigt redan lämnat.
Jag älskar honom och kommer alltid att göra men att älska är inte allt.

Sen har jag slutat röka för 1,5 vecka sedan OCH att jag slutat bita/riva på mina naglar för 2 veckor sen.
Sedan har jag rensat bland vänner och brytit med dom som inte förtjänar mig.
Idag värdesätter jag mig själv och det ska man göra i denna värld vi lever i.
Skydda sig från energitjuvar och andra saker som inte är bra för mig eller någon annan. Jag behöver min energi på de som förtjänar det och behöver det.
Min familj, mina vänner och jag själv!

Håller även på att göra om lite hemma nu och köpa nya möbler.
Nytt liv kräver lite ny miljö också.
In med det nya och ut med det gamla.
Gör om, gör rätt och gör slut.

Jag ska njuta mer av mitt liv nu.
Vara lite mer ego men endå ge den kärlek jag föddes för att sprida.
Kärlek är det vackraste och mest värdefulla man kan ha!
Tyvärr har inte alla insett det än.

Men hoppet finns och det kommer jag aldrig att ge upp.
Tills dess lever jag i min rosa värld.

KÄRLEK

Nu har jag precis varit inne på Mattias facebook för att kolla bilderna. Beviset på att han hade änglavakt när han krockade med en stor älg. Älgen dog omedelbart, Mattes bil var intryckt överallt utom där han satt.
Är man en god människa måste allt ha en mening, Mattias har en god aura som han sprider och någon "där uppe" ville han skulle stanna.
Han åkte hem med lite skrubbsår på handen.
GUD, ALLAH eller någon ANNAN, JAG TACKAR DIG!

Annars då? Jo min kära mamma har lärt sig att ringa till mig igen så nu rings det morgon och kväll ibland.
Här om dagen ringde hon tre ggr på en halvtimme för att höra om jag sett hennes pappa...
Det som gjorde mig så glad och rörd var i söndags.
Pappa skulle iväg på uppdrag i Dalarna och mamma var tvungen att ha en "barnvakt" så vi bestämde att hon skulle åka till min syster i lördags. Sagt och gjort.
Men mamma blev oroligare för varje timme och i söndags ringde syster och var lite förtvivlad och bad mig prata med mamma men det lönade sig inte.
Hon ville hem och trodde att pappa aldrig mer skulle återvända.
Efter någon timme bestämdes det att vi skulle sätta mamma i en taxi hem och att jag skulle åka dit för att möta henne och att tillbringa timmarna på kvällen tills pappa var hemma igen.
Vi satt och pratade, min mamma och jag.
Hon var gladare men fortfarande rädd över att pappa inte skulle komma hem. För att lugna henne slog jag numret till pappa och hon sken upp som solen själv. Hon frågade om han ville ha något när han kom hem och han sa att en smörgås och lite kaffe inte skulle sitta fel.
Hon blev så glad och självklart skulle hon fixa det. Jag tror det var länge sedan mamma kokade kaffe och ännu längre sedan hon gjorde mackor till honom.
Mamma gjorde alltid mackor till pappa förr när han kom hem från något och han brukar skoja och säga att det var därför han gifte sig med henne för över 40 år sedan...
Hon kämpade och jag tyckte det gick kanon! Visst, det var svårt med kaffet ibland och hitta rätt i skåpet men all cred till dig mamma för jag blev så stolt!

Till detta hör att jag denna kväll började att filma henne för att med tiden kunna minnas hur mamma var och för att i framtiden kunna visa mina barn vem deras mormor var..
Mamma sa att jag fick filma och det finaste under kvällen var att se mammas glädje när pappa väl kom hem, hon strålade och kramade honom länge, skrattade och blev som en nykär tonåring.
Älskade mamma, det var så fint och det värmde enda in i märgen.
I morgon har jag bestämt att jag ska gå hem till föräldrarna och laga våfflor tillsammans med mamma efter jobbet, ska bli så mysigt!
Tror hon kommer att uppskatta det.
Efter våfflor med mamma blir det vin med en god vän, en välförtjänt flaska ska sitta fint!


Sov gott alla underbara och glöm aldrig kärleken.
Att ta något eller någon för givet är att gräva ner kärleken i graven och där ska den inte vara förrän du själv ligger där...

Just nu sitter jag här och känner tårarna rulla ner för min kinder.
Det var länge sedan jag var inne på den blogg jag följt under en längre tid så jag kände det var dax nu.
Jag har nog skrivit om denna kvinna förut, om kampen mot cancern.

Linda dog i morse. Hennes kropp gav till slut upp och vid hennes sida satt hennes lilla dotter och man.
Lindas familj var också samlad.
En livsglad kvinna på 36 år stals på sitt liv för att hamna hos änglarna som väntade henne.
Det är inte rättvist.
Detta ska inte få ske.
Dottern har precis börjat sitt liv och mannen har precis bildat familj. Det är nu dom som står kvar. Dom saknar deras älskade men måste välja att kämpa och leva vidare.
Nu kan han börja sitt sorg arbete och han har valt att fortsätta att blogga på hennes blogg för att man ska få följa han och hans steg tillbaka till livet. Livet som inte blev som han tänkt sig.
Jag ska följa han och ge han den kärlek och uppmuntran jag kan.
Det är min skyldighet.


Nu till en glad sak, som jag egentligen gick in för att skriva om.
I torsdags var jag ledig och jag bestämde mig i tisdags att jag skulle åka upp till Dalarna och hälsa på Mattias som jag nämnde i förra inlägget.
Sagt och gjort.
Han hämtade mig strax innan 9 på torsdag morgon i Borlänge och vi spenderade en fantastisk dag tillsammans.
Vi pratade i timmar om allt från alzheimers till mössor...
Vi åkte skoter och jag KÖRDE skoter, vi hackade hål i isen och iq befriade jag fattade inte dom enklaste kommandon...
Vi skrattade så mycket och så länge den dagen.
Vi kollade på filmen Ung anhörig och grät tillsammans. Kramade om varandra och bara förstod precis hur vi båda kände..
Vi gjorde allt det vi kände och behövde denna fantastiska dag.
Efter att han kört mig till stationen på kvällen och jag satt där på tåget tänkte jag;
Jag kan ha träffat den finaste människa jag någonsin mött!
En otroligt ödmjuk kille med ett hjärta av guld. En kille som kan prata och visa känslor.
En sådan kille som jag ser mig tillsammans med på altargången om 5 år, haha...
Nej då, vi blev aldrig kära.
Han är sambo.

Men jag fann en vän för livet.
En sådan jag behöver i mitt liv just nu och han behöver mig på samma sätt.
Jag trodde när jag åkte att det enda som knöt oss samman var förståelsen om att leva som ung anhörig till dementa.
Ack så fel jag hade, i min värld var vi lika som personer och delade ungefär samma syn på livet.
Det är han och Cissi jag vill sitta med på hemmet och tävla mot varandra i rollator-racet!
Haha..

Vänskap är det viktigaste du har.
Det är vänner som stöttar och lyssnar och det är vänner du skrattar och har kul med.
En kärlek som är lika stark som kärleken till familj.

Jag fann Matte och jag ska bli hans vän oavsett om han vill eller ej!..
Min vän för livet.

/Peace and love

Igår ringde älskade mamma mig för fjärde daqgen i rad och undrade när vi små skulle komma hem och äta och göra läxorna..
Eftersom det är jag och min bror som har blivit dom små igen tyckte jag att vi kunde åka dit och säga hej till mamma tillsammans. Det tyckte inte han för det hade han inte tid med. Förrän igår då jag ringde och tjatade på honom igen efter samtalet med mamma.
Jag sa att vi kan åka dit en kort stund bara men jag tyckte att det var viktigt att vi åkte dit.
Han tog med sig sin fru och hämtade upp mig innan vi åkte till henne.

Det lugnade sig lite när vi kom men hon kunde inte släppa småungarna...
Pappa uppskattade stort att vi kom och det värmde i mig.
Jag berättade även för min bror om att jag tagit kontakt med en fantastisk kille vid namn Mattias (mlesliek.blogg.se) och att jag försöker komma in lite mer i branchen och att jag har som ett mål att få föreläsa om hur det är att leva som ung anhörig till alzheimers. Han, min bror, tyckter att jag inte har några erfarenheter eller kunskaper om detta.
Så är det med oss syskon. Alla har tagit mammas sjukdom olika och många av mina 5 syskon har inte tagit detta till sig och vet inte alls hur dom ska ställa sig till detta.
Det är vår mamma och alla har vi fåra minnen som man vill bevara som dom alltid varit.

Jag vill vända detta till något positivt i den mån jag kan.
Jag vet att om jag gör allt jag kan nu kan jag inte ångra något när det väl är över. Jag vill få mamma att skratta och glädjas så länge hon kan.

Nu blir det film, music and lyrics.. Grym.

All kärlek
/C

Ja det var så min mamma sa när jag gick hem till dom efter jobbet nyss.
Hon tog fram ett kort på sin pappa som är taget för ca 25 år sedan. Hon frågade om jag kunde ringa till honom så att han kom hem och fick mat..
Mammas pappa dog innan jag föddes.
Älskade mamma.

Mamma hade iafl haft det bra på dagcentret idag. Hon berättar om alla tanter och gubbar (som hon uttrycker det) hon säger att dom gör konstiga saker och att dom pratar mycket med henne och är snälla.
Det värmer i mig.
Jag vill se att mamma fortfarande kan skratta. Att glädjen mamma alltid har sprudlat med fortfarande går att plocka fram.
Jag antar och fasar över att den en dag förmodligen kommer att försvinna helt.

Nu har jag kommit hem från jobbet iafl och jag lovade henne att jag skulle ringa när jag kom hem så hon slipper gå och vara orolig så det har jag gjort.
Hon avslutade med att säga;
-Ser du eller hör du något från pappa så kan du säga att han hör av sig.

Jag lovar dig som jag sa på telefonen älskade mamma;
jag säger åt honom om jag ser eller hör något ifrån han!

Jag önskar att mannen på kortet, även kallad min morfar finns så jag kunde be honom ringa till dig älskade mor.


All kärlek
/C