Demensen tar min mamma

Idag var en tung dag med tanke på incidenten i natt.
Jag har sovit dåligt och somnade med tårar på mina kinder.
När jag vaknade hörde jag mamma prata någon med pappa om "vad vi höll på med" och var inte på ett bra humör. Det gick över så småningom och sedan åkte dom på möte för att sedan åka vidare till min bror.
Jag hade under tiden gått upp för att duscha och började sedan att städa. Jag flyttar till en egen boning i början på januari och har börjat packa och rensa. Men det gick sådär. Jag fick ganska mycket gjort men var otroligt ledsen och grät en skvätt mellan flyttlådorna...
Jag skulle egentligen på julfirande hos en kompis tillsammans med hennes familj och våra närmsta vänner men jag var i ett allt för dåligt skick för detta. Jag skulle verkligen velat vara med men jag kunde inte fömå mig att ta steget ut och ruska av mig min ledsamhet.

När klockan var vid halv 5 pratade jag, eller snarare grät igenom samtalet med "S" bestämde han sig för att hämta mig så jag kom hemmifrån.
Vi beställde en tjock god pizza och åkte hit. Nu mår jag lite bättre men den dåliga magkänslan sitter som fastklistrad.
Imorgon ska vi fira en annan god vän som fyller år men är det som det varit nu så hoppar jag det. Jag kan inte gå dit med ett fejkat leende på läpparna och låtsas som att allt är bra när min insida bara vill skrika!
Numera kan jag inte planera mina dagar längre utan tar det som dom kommer. Det enda jag verkligen tar mig till är mitt jobb men ibland blir det även för Nu mycket men jag vet att det är något jag måste kämpa för och är ett måste.

Nu ska jag dra med mig "S" till sängen för att somna i en trygg famn. Jag vill sova en god natt sömn inatt, i morgon väntar en ny dag med nya tag och jag måste kämpa även fast jag VET att det inte finns något ljus i mammas sjukdomstunnel...

God natt

Klockan är halv tolv och jag slutade jobbet för drygt en timme sedan.
När jag kommer hem vämer jag mjölk och lägger i chocklad och sitter sedan vi bordet och bladar igenom en tidning.
Mamma går runt och är lite orolig men det är så det brukar vara och jag är van att handskas med det.
Hon går in till pappa och säger god natt och pratar lite. Dom skrattar lite och sedan kommer mamma ut igen.
Jag säger god natt till henne och hon går till sängen.

När jag druckit upp min chocklad borstar jag tänderna och går in till mig.
Jag sitter kvar vi datorn och jag hör mamma komma upp för att ropa på deras katt. Hon pratar något om att när pappa kommer hem ska det bli tyst...

Jag lyssnar ett tag och säger sedan;
-Mamma det är natt nu gå och lägg dig!
Mamma skriker;
-DU SKA BARA HÅLLA TYST, HÅLL KÄFTEN OM DU KAN! Hon fortsätter
-JAG VET NOG VAD DU HÅLLER PÅ MED! VÄNTA BARA TILLS PAPPA KOMMER!

Hon fortätter att skrika något till mig men vid det här laget sitter jag bara och gapar och min första tår smakar salt mot mina läppar.

Jag lyckas endå staka fram med en normal ton; mamma jag är bara här inne...
-HÅLL TYST SA JAG!

Jag håller genast tyst.
Tårarna tar fart.
Pappa kommer inte ut ifrån sitt rum för att säga något för det gör henne mer uppgiven.
Pappa hör mig hulka och jag vet att han känner knivhugg i hjärtat.

Min familj svär aldrig, orden har aldrig existerat i vårt hem.
Nu skrek mamma håll käften och jag kan inte annat än att göra som orden lyder.
Jag är i chock.

Tyvärr går inte mammas önskan helt i uppfyllelse.
Mina tårar och dess övriga ljud går inte att stoppa...