Demensen tar min mamma

Det händer så mycket hela tiden och min psykiska hälsa har varit allt annat än bra...
Varje inlägg skriv med rinnande tårar och brustet hjärta.

Åren med Mammas sjukdom har bara rullat på och jag har inte kunnat ta in allt som hänt. Det har gått så snabbt. Idag när jag tänker efter så känns det bara som att hon fick diagnosen den där dumma sensommaren? 2009, sedan blev hon aggressiv mot mig och sen försvann hon in i sin värld. En värld jag inte fick plats i.

Att beskriva känslan av att förlora sin mamma. Att känna den ständiga tomheten. Den röra som hjärna och hjärta ger då dom inte kan kommunicera. Samvete. Ja, allt. Den går inte att beskriva.
Den går inte utan erfarenheter att förstå.
Och något jag lärt mig är att vi aldrig kan begära att våra närmsta ska förstå. Att aldrig skuldbelägga.
Men det är svårt. Jag har ingen annan önskan än att mina vänner och nära ska kunna förstå mig.
Förstå varför jag reagerar som jag gör. Varför jag tänker och är som jag är. Varför mina dalar är så djupa.

För några månader sedan släppte något inom mig. Jag började leva lite mer. Skratta som innan.
Se mer ljust på livet och släppte en stor del av det mörka som tyngde mig. Jag vet inte hur det hände. Eller varför. Men det känner jag inte är det allra viktigaste. Det viktigaste är att det hände. 
Så när solen lyser som mest och jag är mitt i denna ljuspunkt dyker en fantastisk kille upp. 
En man fyller mig med glädje och kärlek.
Som ser livet ur en annan synvinkel.
Som lever, skrattar och mår bra.
En kille som är plusset på magneten där jag är minus.
Jag älskar hans närhet. Älskar han för att han är just han. Jag älskar dig min Prins! <3

Men demonerna finns där och dom har dykt upp några gånger. 
Jag har gråtit mig till söms. Varit arg och ledsen mot min fina. Reagerat konstigt på saker.
Och varje gång kommer min känsla. Han kommer aldrig att kunna förstå mig. Han har aldrig varit där.
Varför och hur skulle han då kunna stå ut med mig?!
Jag vill inte utsätta honom för det. Som en ny i en relation där allt är topp och med pirr i magen.
Men som ibland bara mynnar ut i tårar och förtvivlan.
Varför ska han ta det?!

En stor del av mina förra relation skadades av mitt beteende.
En kille som inte visste hur han skulle hantera det.
Som jag inte kan begära att han ska kunna hantera.
Som efter några nätter inte orkar trösta längre. Som istället säger åt mig att sluta gråta så han kan få sova.
Kan jag begära annat?
Kan jag begära att min N ska utstå samma och hantera det annorlunda?
Hur gör man för att inte dra ner sin partner i samma onda spiaral man själv befinner sig i ibland?
Ibland slår det mig att jag ska leva ensam och singel tills den dagen då min älskade fina Mamma lämnar mig helt.
Och några år efter, så jag får leva med sorgen.
För när allt detta nuvarande lidande är över, hur fan tar jag det när Mamma dör?!
När jag inte får se henne igen. Inte krama henne. Inte säga hur älskad hon är.
Kommer jag ens att överleva det?
Återhämta mig?

Det är det.
Jag kan inte begära något från mina vänner eller partner. Dom kommer aldrig att förstå.
Inte veta hur dom ska agera. Och jag kan inte förklara. Inte begära att dom ska förstå.
Inte begära att dom ska finnas för mig.
Men det gör hundra gånger ondare av att vara ensam. Man behöver den där kramen, pussen eller något fint ord.
Men vem är jag att begära.
När jag själv är en idiot i min sorg.
Vem är jag att begära förståelse från någon när jag inte kan förstå mig själv?!

/C