När helvetet är ett faktum
Igår kom jag hem från semstern. Inte särskilt utvilad men att resa i ensamhet och breda sina vingar och plöja igenom hjärnans filosofi har varit fantastisk!
Jag har tagit några kloka beslut men när folket kom omkring drog jag på mig några nya demoner.
Jag funderar nu på att resa iväg igen för mig själv och strosa runt någonstans där igen känner mig och jag känner ingen. Får se efter min första jobbvecka nu vad som händer..
Dagen till ära blev det en fantastisk middag med en god vän och sedan film, skönt att vila innan jobbet börjar igen. Tänkte jag. Enda tills jag var på väg hem och en av mina bröder ringde.
Det är ett faktum nu och ett beslut vi har tagit och som kommer att ske ganska snart.
Mamma ska sättas på hem!
Pappa sliter ut sig själv och han bär ett stort tungt lass. Han är inte ung längre och att han ska slitas ut i förtid pga mamma är inte rättvist.
Som jag gråtit idag.. Fy fan i helvetet vad ont det gör i mitt lilla stora hjärta!
Men att livet inte är rättvist vet vi alla. Och att ett hem är ett faktum för alla med alzheimer visste vi också.
Men att besluta och göra upp om när det är dax och att det verkligen kommer att ske är något helt annat..
När detta läggs fram till mamma och när vi fått en plats vet jag inte vad jag gör..
Hjärtat sprängs i bitar av bara tanken!
Älskade mamma...
Jag vet inte vad jag ska säga mer, eller göra. Jag vet inte hur jag kommer att må och hur hårt jag faller.
Jag kommer att falla men jag tror och hoppas att jag hinner ta emot mig innan jag slår huvudet i det hårda.
Jag måste återigen pussla på mitt hjärtas bitar.
Fy fan..
Jag är tom.
Ge kärlek till era nära och kära!!!
