Demensen tar min mamma

Dagarna har rullat på sen jag skrev sist.
Jag har spenderat min två lediga dagar jag haft dom senaste veckorna med mamma. Dom har varit fantastiska och jag njuter av att se mamma så glad när jag drar iväg med henne. I onsdags tog jag med henne till Farsta centrum för att inhandla konfirmationspresent till min underbara systerdotter men det slutade självklart med lite shopping till oss båda också.
Mamma köpte ytterliggare en klänning, denna gång en blå.
När vi var på väg mot kassorna för att betala den ringde pappa för att fråga hur det gick och då säger mamma innan jag svarade;
-säg inte att jag ska handla något, han blir galen på mig då!
Mamma går och håller sig i rullstolen och då stampar hon med foten i golvet, tar sin hand för huvudet medans hon ruskar på det.
Hon skrattar till samtidigt.
-klart jag ska säga det, säger jag och svarar på pappas samtal.
Självfallet säger jag det det första jag gör, mamma står brevid mig och tittar, fortfarande med en hand på hennes huvud.
Pappas svar när jag avslöjat det blir som väntat från min sida
-låt henne köpa vad hon vill.

När vi väl var hemma igen visade vi våra inköp.
Jag kramade om mamma och sa att vi aldrig mer får åka iväg på något som har affärer i  närheten för vi shoppar oss fattiga då.
Hon skrattar till och tittar på pappa och säger
-nä, nu räcker det
-ja, nu har du köpt en klänning i veckan så nu får ni ge er ler pappa tillbaka.
Alla tre skrattar till, mamma var så glad och hon kramade mig hårt den dagen.
Älskade mamma.

Själv måste jag nog börja tänka lite mer på mig själv för jag känner att jag håller på att gå ner mig igen.
Jag har gråtit mig till sömns ett par gånger nu och jag får ingen riktigt ro.
Jag saknar lugn.
Men denna gång är jag medveten och försöker tänka på mig nu så i helgen roade jag mig och vilade lite.
Slaget kom dock igår.
Helvetesjävlaskit.

Mamma och pappa har sålt sin lägenhet till min bror som har sagt upp sin hyresrätt.
Mina föräldrar skulle flytta till lägenheten som låg granne med min syster och allt var klart.
Den första juni skulle det tillträdas.
Den första juni är numera mina föräldrar bostadslösa.

Jag var hemma hos dom igår när pappa fick samtalet.
Pappa dog.
Man såg på honom och han sa även att det inte kan bli värre nu.
Något gick fel och mina föräldrar kan inte flytta.
Nu har dom en månad på sig att lösa detta.
Jag är rädd att mamma blir sjukare nu, och för att inte tänka på stackars älskade pappa...
Hade jag kunnat hade jag köpt ett litet hus åt dom.
Detta var det sista dom behövde!
Nu ska jag lägga i full växel för att hitta en lägenhet åt dom.

I värsa fall kommer dom att flytta till Värmland nu till augusti/september och då måste vi hitta ett förråd att hyra så att mamma och pappa kan samla deras snart 50 åriga liv i.
Under tiden i Värmland MÅSTE vi hitta en lägenhet.
Det gör så ont.
Att se dom så ledsna.
Vi behöver inge mer nu.
Jag äter gärna mitt mos okryddad.

Jag älskar er kära mor och far

Igår var en speciell dag. Igår var det min och mammas dag.
Rullstolen kom i måndags och den kunde inte ha kommit mer lägligt. Vid halv två åkte vi hemmifrån mamma och var vid centralen vid två. Hon valde att hela vägen sitta i sin nya fina rullstol som är det bästa som har hänt mig på länge.
Mamma har inte varit inne i stan på många år utan har som längst åkt till Skanstull där hennes kusin bor.
När jag sa att vi skulle åka till Drottninggatan förstod hon inte riktig det förrän jag körde ut rullstolen på Sergels torg. Hon blev så glad när jag beskrev vart vi var och sa att där hade hon minsann inte varit på länge...
Jag drog henne vidare mot Sergelgången där vi hittade en jättefin röd klänning som hon köpte. När vi kom hem sen och hon skulle visa den för pappa tänkte jag på den vackra låten "Lady in red", hon var så fin i den.

Efter vi sprungit där ett tag drog vi upp till Gallerian och där blev det shopping för min del innan vi satte oss och fikade och åt lite mat.
Pappa ringde ett par gåner och var lite orolig för hur det gick men allt gick toppen! Stax efter sex tog vi en taxi hem och fikade innan jag vid nio åkte hem.
Innan jag skulle gå ut genom dörren kom hon och kramade och pussade mig och tacka så mycket för en bra dag.
Älskade mamma.

Idag när jag hade slutat jobbet hade jag bestämt träff med en vän i stan som jag precis återupptagit kontakten med och när jag precis kommit in till stan ringer pappa i förtvivlan.
Mamma hade samlat ihop sina saker och skulle hela tiden ut för "hemma kunde man inte vara för där det var massa folk och någon låg i hennes säng" hon blev upprörd och mådde inte bra. Jag sa till pappa att han skulle be mamma ringa upp mig så jag kunde försöka få henne lugn och efter samtalet var det bra igen och jag lovade att jag skulle åka till henne efter att jag varit i stan.
När klockan var vid sju åkte jag hem till henne och köpte med mig en blombukett som hon blev så glad för.
Hon låg  i sängen och hon hade legat där nästan hela dagen sa pappa. Mamma sover mycket numera och håller sig mycket till sängen så jag gick in och låg och höll om henne och pratade lite.
Efter ett tag föreslog jag att jag skulle tvätta hennes hår och göra henne fin så det gjorde jag. När jag hade torkat hennes hår och lockat det så gav jag henne ett hårspänne med strass-stenar på som jag satt i hennes hår och hon var så glad!
Hon sken som solen och pappa satt mitt emot och pratade med henne under tiden och dom skrattade tillsammans.
Tänk vilken kärlek.
Dom har tillbringat nästan 50 år tillsammans och endå ser man glöden i deras ögon!
Så fantastiskt och underbart.
Sen tänker man hur svårt det är för pappa att bära detta och att det inte alls är samma person han en gång gifte sig med...
Men han kämpar så fint för det han en gång älskat så mycket och gör även idag.

Jag klädde mamma i sin pyjamas och hon borstade tänderna sedan sa jag att jag skulle stoppa om henne i sängen och jag skulle åka hem.
Hon sa att jag skulle vara försiktig och gå raka vägen hem. Jag lovade henne det.
Jag stoppade om henne och pussade på henne sen åkte jag raka vägen hem. Precis som mamma sagt.
Älskade mamma.

Eftersom det var länge sedan jag träffade min vän så pratade vi mycket om bla min mamma och hennes sjukdom och då slog det mig att det var ganska exakt ett år sedan hon fick sin diagnos.
Jag bodde hemma vid tidpunkten av hennes diagnos och jag minns så väl när min bägare rann över.
Det var hösten 2009 som det brast totalt för mig.
Mamma anklagade pappa för incest med mig och hon kunde komma in mitt i natten när jag låg och sov och bara skrika på mig.
Hon hatade mig.
Och hon hade min pappa.

Jag gick in i det jag idag kan kalla en depression och jag var helt utmattad.
Jag kunde inte sova och jag bara grät och grät. Jag grät när jag rensade garderoben, jag grät när jag kom till jobbet och jag grät varje kväll i min säng.
Jag skämdes för mammas sjukdom och bara mina närmsta vänner visste om det.
Jag sa till mina vänner att jag inte kunde tillföra dom något och jag tog avstånd från omvärlden.
Jag flydde hem till "S" när jag inte kunde hantera mig själv och min ledsamhet längre och han fick bära ett tungt lass den killen. Jag var ofta arg och jag grät konstant.
I förrgår tackade jag honom.
För första gången fick han höra att jag uppskattat det han gjort och det värmde i honom.
Jag tyckte han inte gjorde tillräckligt men idag förstår jag att jag sög ur honom så mycket energi och han gjorde det han kunde förmå sig till.
Idag har vi brutit men samtalet under vår promenad vid vattnet var behövlig för oss båda.
Jag älskar honom men att älska en partner är inte allt. Det krävs en enorm enegi från båda för att kunna balansera kärleken och istället för att ge varandra enegi sög vi den ur varandra.
Idag önskar jag honom lycka till med livet och jag med mitt.

Idag lägger jag en helhjärtad enerig på mamma så hon får det så bra som hon bara kan från mitt håll.
Även fast inte mamma är min riktiga mamma längre så är det endå min mamma jag möter.
Idag skämms jag inte längre utan pratar om det öppet. Idag vill jag vända detta till något jag kan prata om och andra med mig om.
Älskade mamma.
Idag kan jag leva med mammas sjukdom och uthärda den även fast det självfallet gör otroligt ont i mitt hjärta ibland men idag mår jag endå bra och har fått tillbaka min energi för livet.
Allt blir vad man gör det till.

Glöm inte att sprida eran kärlek för dina vänner och familj, visa uppskattning, och vänlighet mot främlingar.
Den främling du möter på en buss eller tunnelbana som du bara säger hej eller ler mot kanske bär på något tungt och finner en liten strimma solsken.
Man vet aldrig när livet kan ta en vändning så sprid kärlek och lev och njut av livet!
Livet är bara till låns och en gåva som man inte ska ta för givet.
Man lever bara en gång!

Kärlek mina vänner. Kärlek.

/C
                                       

Min föräldrar har bestämt sig för att sälja sin lägenhet och flytta så idag var vi och kollade på två lägenheter lite utanför Stockholm. Det är mer landet och pappa vill bort från stället dom bor på nu.
Båda lägenheterna låg på första våningen då mamma inte kan gå så bra i trappor och i framtiden nog måste ha rullstol.
Den första lägenheten hade en jobbig trappa så den gick inte ens mamma med upp i för att kolla och den andra lägenheten är dom intresserade av att köpa.
Den lägenheten ligger 1 minut ifrån min syster så det är skönt att dom inte bor helt ensamma.
Mamma säger att hon vill flytta dit "för ett tag" så jag tror inte att hon förstår att det är för gott.
Är det "farligt" att flytta på henne, jag menar om hon kan bli sjukare fortare?
Kommer det göra henne mer stressad och förvirrad eller kan det vara en idé nu innan mamma blir ännu sjukare?
Jag vet inte.
Samtidigt så säger mamma ibland att hon ska hem, trots att hon är hemma.
Så det kanske inte spelar någon roll?!

Egentligen spelar det ingen roll för dom MÅSTE flytta. I höst ska det bli stambyte hemma hos dom och då kan inte mamma bo hemma under dom månaderna iafl och vart ska hon då flyttas?
Att flytta bort henne några månader och sedan hem igen är inget alternativ.
Vi får se vad som händer.

Efter att vi kollat på första lägenheten skulle dom på möte (inom deras religion) och jag valde att ta tjuren i hornen och följa med.
Jag tänkte att pappa kunde få känna sig mer fri och slippa tänka på henne där.
Jag frågade min systers dotter om hon ville följa med och det ville hon (fast efter tio minuter ville hon hem) men vi var iafl med och det var för mig säkert 6 år sedan jag var med.
Det kändes konstigt att sitta där igen. Jag minns så väl hur jag hatade det stället. Jag tänkte på hur jag spenderat alla år upp till jag var 15 där, varje helg.
Men det kändes på något konstig vänster som att jag var hemma där. Jag analyserade alla människor som jag kände igen från förr och även nya ansikten.
Jag tänkte att detta är nog den enda av världar där inte otrohet existerar. Där man inte skiljs.
Men samtidigt tänkte jag på hur olyckliga några av dom faktiskt är. Att dom inte hann lära känna varandra på riktigt innan dom gifte sig och fick 10 barn. Som alla i genomsnitt typ har.

Religionen har jag lämnat sedan många år och jag skulle aldrig återvända.
Men jag saknar endå gemenskapen.
Och ett liv med barn, man och giftermål utan otrohet och svek.
Där emot ska jag kämpa mig till det i min värld där jag lever och drömmer om ett fint familjeliv på landet.

Efter mötet som varade i ca 4 timmar åkte vi och kollade på den andra lägenheten och åt sedan middag hemma hos min syster.
Mamma var förvirrad idag och klara stunder var få.
På mötet tog hon tag i mig och la mitt huvud på hennes bröst och satt och klappade på min arm.
Precis så gjorde mamma på samma plats för 15 år sedan.
Jag tror som min systerdotter sa, att mamma trodde jag var lite igen.
Som att hon tog hand om sin lilla dotter som alltid somnade i hennes famn under varje möte.
Älskade mamma.
Så många gånger jag önkar att jag var liten i denna stora värld. Så många gånger jag bara vill krypa upp i hennes famn och känna mammas kärlek.
Mamma har alltid varit så bra med oss barn och nu är det min tur att omfamna min mamma som för varje dag blir mer som ett litet barn.
Jag hoppas hon känner min kärlek.

På onsdag ska jag ha en heldag med mamma och jag frågade om hon ville göra något med mig och vad isfl hon ville göra.
Jag gav förslag om en tur över dagen till Åland. Förslag om att ta båten ut i skärgår´n och äta gott.
Eller att besöka ett museum.
Men mamma ville till stan och shoppa så jag sa att det var självklart att vi skulle göra det.
Ska försöka fixa en rullstol först bara.
Men eftersom handläggaren inte ens ringer upp när man pratar med dennes kollega och skickat meddelande och att min syster tjatat om en rullstol sedan tidigare så ser jag mörkret på den saken.
Men i morgon ska jag göra ett nytt försök.
Hur svårt ska det va att få fram en rullstol åt en handikappad människa?!
Eller en rullstol i övrigt?!

Kanske krävs det en stukning av min fot och ett besök hos vårcentralen på tisdag för rullstol behöver jag.

God natt

Och här sitter jag.
Tankarna dansar runt.
Kan inte sova.
Vill inte lägga mig för att försöka.
Lyssnar på några betydelsefulla låtar och funderar lite mer.
Jag öppnar fönstret och jag tar en cigg.
Jag ser en hare skutta mellan träden för att sedan skutta över gatan och försvinna bort.
Jag ser en man cykla på gatan, förmodligen på väg till sitt arbete.
Jag lyssnar på fåglarnas vackra orkester.
Det är fortfarande mörkt och inga bilar eller människor bryter tystnaden.
Jag funderar men jag njuter av många av tankarna.
Inga tårar att torka.
Det är fantastiskt.
Men jag känner hålet i magen.
Något gnager.
Jag lyssnar lite till på fåglarnas sång innan jag stänger fönstret igen.

Jag funderar över dagen.
På att jag åt god mat på en restaurang med en vän.
Mamma ringer när vi ätit vår mat.
Jag får henne att skratta innan vi bryter samtalet.
Det värmer.
Vi vandrar sedan bort ett kvarter för att sätta oss på ett fik.
Vi pratar och skrattar.
Jag bollar mina tankar och vännen min sina.

När klockan är kväll skiljs min vän och jag.
Jag åker hem.
Tankarna rullar.
På väg till jobbet i morse hade en människa avslutat sitt liv framför tåget.
Jag kunde ha stått brevid och se det hända.
Jag kunde även varit den som kunde ha stått tillräckligt nära för att hinna få tag i personen innan hoppet.
Jag tar bussen.
Tankarna rullar när jag sitter med musiken i öronen.
Jag är glad över det jag har.
Jag försöker att inte tänka på det jag förlorat.
Jag tänker på ödet.
Ödet är något vackert.
Ett slags möte.
Något som för något till varandra.
Jag tror att allt här i livet har sin mening.
Hur svårt det än är ibland tror jag det.
Jag tror att ur varje ont kommer något gott.
Jag tror på livet och att mötas.

Jag tror jag har blivit förälskad.
Och nu är jag redo för att försöka sova.

Klockan har passerat 05.30

Denna helg har jag fått äran att träffa Mattias pappa som var på besök här i Stockholm. Att se en annan än sin mamma sjuk och få ta del på något sätt jag inte riktigt kan förklara var befriande.
Min mamma och hans pappa har sjukdomen som en gemensam nämnare och jag och Matte är barnen som i detta bara vill vara barn. Vi är barnen som behöver hitta någon som förstår och vet vad man pratar om.
Att bolla saker mellan varandra och luta huvudet mot varandra när tårarna rinner.
Vi känner samma frustration och samma känsla.
Går igenom liknande saker.
Vi ser på när våra älskade försvinner.
Men det viktigaste jag och Matte gör är att finna oss i situationen och göra det bästa!
Våra älskade mår inte bättre av att vi lägger oss ner, att vi blundar och inte vill se.
Vi själva mår absolut inte bättre av det.
När dagen kommer då min mamma har lämnat mig vill jag inte sitta och fundera på varför jag inget gjorde eller varför jag inte gjorde mer.
Jag gör det jag kan eller jag försöker iafl göra det jag kan.
Vi försöker glädjas åt det vi har och inte det vi redan har förlorat.

När jag idag gick hem till mamma var jag trött som en gnu och mitt tålamot låg inte på den högsta men jag kämpade och fick mamma att skratta och hon ville gärna krama mig mycket men när hon började försvinna in i hennes dimma blev jag inombords galet frustrerad.
Jag ville bara skrika att hon är dum i huvudet som nu har börjat upprepa saker med kort mellanrum och inte fattar vad jag säger!
Jag vill bara ruska om henne och fråga hur svårt det kan vara!
Jag agerade så för några år sedan, innan mamma hade diagnos. Jag skrek och sa att hon var knäpp.
Idag ångrar jag mig bitter men vet att jag inte ska känna skuld.
Men skuld känner jag ibland och det ska jag skriva om en annan gång.

Nu ska jag krypa ner i sängen och fundera på allt annat som fladdrar runt i huvudet just nu.
Det är glädjetankar, med en grå kant av förvirring...

Kärlek