Demensen tar min mamma

Klockan är halv tolv och jag slutade jobbet för drygt en timme sedan.
När jag kommer hem vämer jag mjölk och lägger i chocklad och sitter sedan vi bordet och bladar igenom en tidning.
Mamma går runt och är lite orolig men det är så det brukar vara och jag är van att handskas med det.
Hon går in till pappa och säger god natt och pratar lite. Dom skrattar lite och sedan kommer mamma ut igen.
Jag säger god natt till henne och hon går till sängen.

När jag druckit upp min chocklad borstar jag tänderna och går in till mig.
Jag sitter kvar vi datorn och jag hör mamma komma upp för att ropa på deras katt. Hon pratar något om att när pappa kommer hem ska det bli tyst...

Jag lyssnar ett tag och säger sedan;
-Mamma det är natt nu gå och lägg dig!
Mamma skriker;
-DU SKA BARA HÅLLA TYST, HÅLL KÄFTEN OM DU KAN! Hon fortsätter
-JAG VET NOG VAD DU HÅLLER PÅ MED! VÄNTA BARA TILLS PAPPA KOMMER!

Hon fortätter att skrika något till mig men vid det här laget sitter jag bara och gapar och min första tår smakar salt mot mina läppar.

Jag lyckas endå staka fram med en normal ton; mamma jag är bara här inne...
-HÅLL TYST SA JAG!

Jag håller genast tyst.
Tårarna tar fart.
Pappa kommer inte ut ifrån sitt rum för att säga något för det gör henne mer uppgiven.
Pappa hör mig hulka och jag vet att han känner knivhugg i hjärtat.

Min familj svär aldrig, orden har aldrig existerat i vårt hem.
Nu skrek mamma håll käften och jag kan inte annat än att göra som orden lyder.
Jag är i chock.

Tyvärr går inte mammas önskan helt i uppfyllelse.
Mina tårar och dess övriga ljud går inte att stoppa...