Demensen tar min mamma

Och här sitter jag.
Tankarna dansar runt.
Kan inte sova.
Vill inte lägga mig för att försöka.
Lyssnar på några betydelsefulla låtar och funderar lite mer.
Jag öppnar fönstret och jag tar en cigg.
Jag ser en hare skutta mellan träden för att sedan skutta över gatan och försvinna bort.
Jag ser en man cykla på gatan, förmodligen på väg till sitt arbete.
Jag lyssnar på fåglarnas vackra orkester.
Det är fortfarande mörkt och inga bilar eller människor bryter tystnaden.
Jag funderar men jag njuter av många av tankarna.
Inga tårar att torka.
Det är fantastiskt.
Men jag känner hålet i magen.
Något gnager.
Jag lyssnar lite till på fåglarnas sång innan jag stänger fönstret igen.

Jag funderar över dagen.
På att jag åt god mat på en restaurang med en vän.
Mamma ringer när vi ätit vår mat.
Jag får henne att skratta innan vi bryter samtalet.
Det värmer.
Vi vandrar sedan bort ett kvarter för att sätta oss på ett fik.
Vi pratar och skrattar.
Jag bollar mina tankar och vännen min sina.

När klockan är kväll skiljs min vän och jag.
Jag åker hem.
Tankarna rullar.
På väg till jobbet i morse hade en människa avslutat sitt liv framför tåget.
Jag kunde ha stått brevid och se det hända.
Jag kunde även varit den som kunde ha stått tillräckligt nära för att hinna få tag i personen innan hoppet.
Jag tar bussen.
Tankarna rullar när jag sitter med musiken i öronen.
Jag är glad över det jag har.
Jag försöker att inte tänka på det jag förlorat.
Jag tänker på ödet.
Ödet är något vackert.
Ett slags möte.
Något som för något till varandra.
Jag tror att allt här i livet har sin mening.
Hur svårt det än är ibland tror jag det.
Jag tror att ur varje ont kommer något gott.
Jag tror på livet och att mötas.

Jag tror jag har blivit förälskad.
Och nu är jag redo för att försöka sova.

Klockan har passerat 05.30