Demensen tar min mamma

Denna helg har jag fått äran att träffa Mattias pappa som var på besök här i Stockholm. Att se en annan än sin mamma sjuk och få ta del på något sätt jag inte riktigt kan förklara var befriande.
Min mamma och hans pappa har sjukdomen som en gemensam nämnare och jag och Matte är barnen som i detta bara vill vara barn. Vi är barnen som behöver hitta någon som förstår och vet vad man pratar om.
Att bolla saker mellan varandra och luta huvudet mot varandra när tårarna rinner.
Vi känner samma frustration och samma känsla.
Går igenom liknande saker.
Vi ser på när våra älskade försvinner.
Men det viktigaste jag och Matte gör är att finna oss i situationen och göra det bästa!
Våra älskade mår inte bättre av att vi lägger oss ner, att vi blundar och inte vill se.
Vi själva mår absolut inte bättre av det.
När dagen kommer då min mamma har lämnat mig vill jag inte sitta och fundera på varför jag inget gjorde eller varför jag inte gjorde mer.
Jag gör det jag kan eller jag försöker iafl göra det jag kan.
Vi försöker glädjas åt det vi har och inte det vi redan har förlorat.

När jag idag gick hem till mamma var jag trött som en gnu och mitt tålamot låg inte på den högsta men jag kämpade och fick mamma att skratta och hon ville gärna krama mig mycket men när hon började försvinna in i hennes dimma blev jag inombords galet frustrerad.
Jag ville bara skrika att hon är dum i huvudet som nu har börjat upprepa saker med kort mellanrum och inte fattar vad jag säger!
Jag vill bara ruska om henne och fråga hur svårt det kan vara!
Jag agerade så för några år sedan, innan mamma hade diagnos. Jag skrek och sa att hon var knäpp.
Idag ångrar jag mig bitter men vet att jag inte ska känna skuld.
Men skuld känner jag ibland och det ska jag skriva om en annan gång.

Nu ska jag krypa ner i sängen och fundera på allt annat som fladdrar runt i huvudet just nu.
Det är glädjetankar, med en grå kant av förvirring...

Kärlek