När helvetet är ett faktum
Igår kom jag hem från semstern. Inte särskilt utvilad men att resa i ensamhet och breda sina vingar och plöja igenom hjärnans filosofi har varit fantastisk!
Jag har tagit några kloka beslut men när folket kom omkring drog jag på mig några nya demoner.
Jag funderar nu på att resa iväg igen för mig själv och strosa runt någonstans där igen känner mig och jag känner ingen. Får se efter min första jobbvecka nu vad som händer..
Dagen till ära blev det en fantastisk middag med en god vän och sedan film, skönt att vila innan jobbet börjar igen. Tänkte jag. Enda tills jag var på väg hem och en av mina bröder ringde.
Det är ett faktum nu och ett beslut vi har tagit och som kommer att ske ganska snart.
Mamma ska sättas på hem!
Pappa sliter ut sig själv och han bär ett stort tungt lass. Han är inte ung längre och att han ska slitas ut i förtid pga mamma är inte rättvist.
Som jag gråtit idag.. Fy fan i helvetet vad ont det gör i mitt lilla stora hjärta!
Men att livet inte är rättvist vet vi alla. Och att ett hem är ett faktum för alla med alzheimer visste vi också.
Men att besluta och göra upp om när det är dax och att det verkligen kommer att ske är något helt annat..
När detta läggs fram till mamma och när vi fått en plats vet jag inte vad jag gör..
Hjärtat sprängs i bitar av bara tanken!
Älskade mamma...
Jag vet inte vad jag ska säga mer, eller göra. Jag vet inte hur jag kommer att må och hur hårt jag faller.
Jag kommer att falla men jag tror och hoppas att jag hinner ta emot mig innan jag slår huvudet i det hårda.
Jag måste återigen pussla på mitt hjärtas bitar.
Fy fan..
Jag är tom.
Ge kärlek till era nära och kära!!!
Jag vill så gärna kommentera på något vis, men vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Min pappa hade inte Alzheimers, men en annan demensrelaterad sjukdom. Jag känner väldigt väl igen dina tankar om att "sätta mamma på hem". Istället får man försöka se det som att mamma får bättre hjälp, och att den som bor med den sjuka åter får en chans att vara anhörig och inte vårdare.
Framför allt var det ljuvligt att se hur min styvmamma "återkom till livet" när pappa flyttade. Istället för att vara hans vårdare fick hon återgå till att vara hans fru. Hon kunde hälsa på honom, fika, äta mat, hålla handen, vara lite kär igen, istället för att byta blöjor och vara osams. (Demens gör ju tyvärr ofta att man blir aggresiv.)
Jag säger inte att det inte är jobbigt! Det ÄR skitjobbigt att se sin alldeles för unga förälder flytta till ett hem, där man tycker att gammelfarfar och inte pappa (eller mamma) hör hemma. Dock kan den avlastning som det faktiskt ger, göra att relationen blir bättre, på längre sikt.
Jag hoppas på det bästa för dig och din familj!
Min svärmor har Ahlzeimers och hon flyttade till ett hem förra sommaren. Och trots att min sambo och hans syster tyckte det var jättejobbigt just då, så var det med facit i hand det bästa som kunde hända för svärmors del. Hon mår bra och hon trivs där hon är nu, men beslutet att flytta svärmor och själva flytten var oerhört slitsam för oss alla i hennes närhet. Hoppas att allt löser sig på bästa sätt för Din mamma och övrig familj <3
Vilka svåra beslut ni får ta,men tror det är det bästa både för din mamma och pappa och er barn.Hur gammal är din mamma? Låt det få ta sin tid,så blir det bra.Mångas kramar till er och att du låter oss läsa detta.Jobbar själv med människor.Ha det bra/Kram
åh vet inte vad jag ska skriva egentligen.. får en klump i halsen och tårar i ögonen när ja läser dina texter. Känner igen mej så mycket. Min mamma fick diagnosen frontallobsdemens för två år sedan och har bott på hem i ett och ett halvt år. Det gör så jävla ont i hjärtat varje dag. Hoppas du har någon som stöttar dej. Många värmande styrkekramar!!!
