Demensen tar min mamma

Vid denna tidpunkt förra året låg jag hemma i min säng och bara grät. Jag bodde hemma då och var en trasig själ som levde med en anklagande, arg och Alzheimers sjuk mamma.
Jag minns dagarna kring den 22 november väl.
Världens finaste och mest underbara människa som jag har fått äran att kalla vän hade fyllt år och vi hade bestämt oss för att fira på krogen. Att jag var i ett mycket dåligt skick hade jag aldrig hymlat om och jag hade någon gång under denna period skickat iväg ett mess till mina vänner där jag förklarade mitt mående och förklarat mitt försvinnande och beteende.
Alla förstod.
Men jag ville fira min vän och dom ville se mig skratta så jag valde att ge det en chans och komma bort från tankarna.
Jag minns såväl. Jag som alltid är tejen som pratar mycket och skrattar hysteriskt.
Där gick jag längst bak. Hakan mot marken och med tunga steg. Sa inget. Skrattade inte.
Jag pratade med min vänninna när hon frågade hur jag mådde och när hon fick svaret att jag mår dåligt tittade hon på mig med sina bruna vackra ögon och sa; jag ser det, så här har jag aldrig sett dig någonsin.
Jag såg på henne att hon såg.
Jag var ett vandrande lik. En vilsen själ i Stockholms natten.
 
Vi hamnde på ett ställe runt Stureplan.  
Jag sitter tyst i hörnet runt bordet tillsammans med mina vänner och senare kostar jag på mig energi från jagvetintevar och beställer in dricka till mig och kalasbarnet innan vi vandrar upp till våningen över och dansar.
Men jag rör mig knappt. Skrattar inte. Den rörelse som görs är puffandet från andra danssugnas armbågar.  
Jag smyger fram till en vän och säger att jag funderar på att dra.
Precis då skiker högtalarna ut MJ:s låt Thriller och som en blixt rakt in i mitt hjärta släpper allt.
Jag dansar lika vilt som förr, och ler!!
Jag hör mitt kalasbarn Cissi skrika till en annan vänninna; vad fan hände med henne?!
Jag ler då.
Jag ler nu.
Jag minns den stunden lite extra.
När låten är slut vill vännerna också dra så vi vandrar gatan bort till tunnelbanan, eller taxin.
Jag minns inte.
Jag hade slutat le igen och gick med tunga steg.
Och en gång hade jag släppt mina demoner. I hela 5 min.


På lördag ska vi fira denna underbara vän Cecilia igen. En helkväll på Berns med mat och dans blir det.
Men jag kan skratta och le denna gång. Jag kan dansa och röja.
Jag kämpar med att inte falla över stupet igen.
Men jag mår dåligt och sover fyra timmar varje natt. Kan inte lägga mig i sängen för då kommer tankarna.
Så jag skurar golv. Duschar. Diskar. Kollar tv och spelar spel. För att vid 3-4 tiden bara kunna somna av ren utmattning.
Ibland går jag en dag med tunga steg och dyster min. Säger inte mycket.
På lördag är inte en sådan dag.
Denna gång behöver jag inte fly. Jag har mitt egna hem att landa i.
På lördag ska jag ta över Berns salonger och dansa för det jag inte dansade förra året.
Sen ska jag börja prata med en psykolog, för jag är nära stupet igen.
Väldigt nära.
Men denna gång ska jag rädda mig själv från att falla.



/C