Demensen tar min mamma

Jag har länge och många gånger funderat på hur det är att vara anhörig till en anhörig.
Att Alzhemiers sjukdom blir och är en anhörig sjukdom är det ingen tvekan på. Det erfarar jag själv.
Men vilken börda får mina vänner och ev partner bära?
Jag har pratat mycket om detta med min exsambo både när vi var tillsammans och efter separationen.
Jag har pratat om det många gånger med mina vänner.

Som vän kan man inte förstå vad man genomgår. Man kan försöka. Men aldrig förstå och på riktigt känna känslan.
Likså är det för en partner.
När jag och "S" bodde tillsammans under fyra år hände mycket.
Det var mycket kärlek, många svek, många förlåt och mycket pussar.
Några månader innan mammas utredning startade eskalerade bråken och en flytt för min del blev ett faktum.
Jag levde helt ensam när diagnosbeskedet kom. På alla sätt.
I familjen pratade ingen om det.
Jag hade inte fått någon information eller anhörigstöd från Minnesmottagningen.
Jag skämdes så mycket att jag inte ens kunde berätta för mina närmsta vänner som jag känt hela livet om sjukdomen min mamma dabbats av.
"S" fanns inte längre vid min sida.
Jag började sensommaren 2009 att isolera mig själv. Och jag föll handlöst ner i avgrunden i november samma år.
Jag kunde efter flera timmas gråtandes i sängen gå ut på natten för att vilja försvinna in i mörkret.
Det var då "S" kom in i mitt liv igen.
Vi hade haft lite kontakt under tiden och en av kvällarna när jag gått ut i natten ringer han mig.
Jag gråter och han hämtar upp mig någonstans i en förort i Stockholm.
Jag gråter hejdlöst och hysteriskt när jag sitter i bilen.
Den stunden var jag glad att han kom. Och fanns.
Men att finnas som ett stöd åt en anhörig är svårt. För man har inte samma förståelse.
Tårarna tar inte slut efter en timme. Kanske inte efter några dagar, eller än mer veckor.
Och det suger energi mer än alla elmaskiner tillsammans.
Den som gråter har ingen energi, alls. Och den som har, tas allt ifrån.

"S" fanns där för mig. Han kämpade på sitt sätt för mig.
Själv kunde jag inte se det riktigt. Och allra minst tyckte jag att han agerade rätt.
För han visste inte hur det var. Han förstod inte riktigt vad jag sa...
Men jag älskar honom för att han klappade mig på kinden, pussade mig i pannan och kramade mig hårt och länge när jag dök upp titt som tätt gråtandes och hystersik sprang in i hans lägenhet.
Men återigen. Har man inte förlorat en anhörig på något tragiskt sätt eller setat i en snarlik båt vet man inte hur man ska ro den i land.
Jag tror det är få som lyckas få det att hålla.
Vi misslyckades igen.
Och jag har stått ensam i allt jag gjort och allt som hänt de senaste sju månaderna...

Men kärlek är inte alltid äkta kärlek. Att älska betyder inte att man är kär.
Det är lätt att bli kär i kärleken och svårt att leva ensam när man är skapt för samspel om två.
Men när alla frågetecken är borta. Och hjärtat vilar i harmoni.
Då älskar man. För evigt.
I motgångar och medgångar.

Du är värd att älskas precis som du är.
Glöm aldrig att ingen är som du och att just du är unik.
Att kärlek kommer till oss alla och att jag längtar och väntar febrilt..
I mot- och medgångar.

Kärlek
/C