Demensen tar min mamma

Jag trodde att förra julen skulle bli mammas sista. Tyvärr hade jag rätt.
Mamma var med fysiskt, men psykiskt existerade hon inte alls i år.
Mammas sjukdom hade bestämt sig för en extremt dålig dag helt utan klara stunder. Förra året var alla syskon samlade utom min ena syster. I år var det tvärtom. Alla syskon var hos deras partners familj utom min syster och jag, och så hennes två barn och kille också.
Barnen fick många paket och alla hade det trevligt, alla utom mammas sjukdom. Den var arg.
Jätte arg.
Allt man sa och gjorde var fel. Hon pratade med rösterna i hennes huvud och kaoset var på topp.
Alla försökte på alla vis att bryta det och ett sätt var att jag la huvudet  på mammas bröst så att hon skulle få känna närhet och på så vis skulle hon slungas in i "ta-hand-om-barn" beteendet och bli glad. Men istället skriker hon till och säger till mig att sluta...
Sen körde vi på att ignorerar henne och jag satt brevid henne och pratade med min systerdotter. Helt plötsligt smäller hon till mig på benet och skriker åt mig att lägga av..
Det tar till sist stopp för oss alla så vi sätter på tv:n i vardagsrummet och lämnar henne för att fika och kunna prata i köket istället.
Vi kämpar. Alla försöker vara starka. Pappa sätter sig med syrrans kille och son och spelar spel och jag, syrran och systerdotter sitter kvar med mamma.
Sen brister det för syrrans dotter. Jag tröstar och vi kämpar vidare. Några timmar senare brister det för mig.
Jag kastar mig upp i soffan säger tack och hej och tårarna rullar på mina kinder när jag hoppar på bussen för att börja resan hem...

Efter en hel dag gick det inte längre.
Smärtan i bröstet gjorde för ont.
Det räcker att mamma är sjuk och att allt är ett helvete men att den bestämmer sig för att förstöra mamma och oss extra på julafton också..



                       DÖ ALZHEIMERS DÖ, JAG VILL HA MIN MAMMA TILLBAKA!!!!!!!!!!



                                        
                                                 Pappa delade ut klapparna..