Demensen tar min mamma

Det har gått väldigt lång tid sedan jag var inne här och skrev av mig.
Min mamma lever och hennes tillstånd skulle jag beskriva som att det håller sig på en ganska jämn nivå den senaste tiden.
Hon kan inte prata, bara några få ord som kommer ibland. Hon kan inte äta själv eller gå.
Men mamma kan det hon genom hela sitt liv varit bäst på, kärlek. Det finns inget som värmer så mycket i mitt hjärta som när man kommer till henne och ibland få känna hennes späda armar runt min kropp.
Som när hennes läppar nuddar mina eller min kind.
Det är lycka. Glädje.
För även om mamma är död, lever jag vidare på att jag kan få ge henne min kärlek och att jag fortfarande känner hennes fysiska närhet.

Får ca en månad sedan stannade dock mitt hjärta för en stund och lugnet var som bortblåst.
Det började en lördag med att jag pratade med en vän i Värmland som jag inte har daglig kontakt med och som alltid frågar hon hur det är med mamma.
Jag svarar att det är som vanligt och att det är skönt att det har håller i sig och man har fått chansen att hämta andan mellan allt elände.
Jag berättar att jag tror att mamma inte lider längre. Hon frågar hur jag mår och jag säger att jag faktiskt mår ganska bra.
Vi avslutar samtalet efter en timme och en tid efter det får jag ont i magen.
Jag börjar psykiskt bli nedstämd och jag fråga mig högt på kvällen, - vad fan hände?!
Jag får inget svar. Så klart.
Natten kommer och jag kryper till sängs. Vid halv 4 på natten vaknar jag med ett ryck. Jag drömmer om mamma. På ett sätt jag inte brukar. Jag känner mammas närvaro på ett sätt jag aldrig känt.
Jag somnar om efter ett tag men vaknar bara 2 timmar senare och går ner till tvättstugan.
Där ringer jag sedan pappa. Som då precis innan fått besked att mamma är på väg in med ambulans till sjukhuset.
Mitt hjärta slutade slå.
Pappa vet inte vad som har hänt men att personalen eller sjukhuspersonalen kommer att höra av sig när dom vet vart mamma hamna på för sjukhus. Timmar går och vi vet inget.
Jag ringer 112 men där har dom sekretess och får inte lämna ut vart mamma åkte.
Så jag börjar ringa runt till tänkbara sjukhus i Stockholm och hamnar rätt.
Får prata med läkare och sedan slänger jag mig på tåget och hälsar på.
Där låg min fina mamma. Rofylld i en sjukhussäng.
Jag pussar och kramar.
Jag får tillbaka lite luft i mina lungor.
Den dagen har mamma fått en kramp utlöst av en tumör i hjärnan.

Idag är mamma tillbaka till sitt normala sjukdomsjag.
Men jag fick mig en tankeställare på hur fort hon kan ryckas från mig och min familjs händer.

Mammas kropp är svag men hennes hjärta starkt. Precis som det har varit genom hela hennes liv.

Jag saknar henne. Ibland vill man liksom inte andas vidare. Tanken slår mig att jag vill följa med när hon går.
Jag har liksom inte pratat klart med henne.
Det finns hål i mitt inte bara mamma kan fylla...

För 2 veckor sedan får jag ett samtal om att mitt ex pappa gått bort.
I Alzheimers. 58 år gammal.

Det var inte många månader sedan jag höll hans hand. Fick han att dricka lite. Och ett leende kom fram.
Nu är han borta. Begravdes för några dagar sedan.
Det får mig att stå ostadigt igen.
Förr ville jag att mamma skulle lämna.
Idag är jag inte lika säker. Av ren egoism.
Jag tror inte mamma lider men jag anser inte heller att hennes liv är värdigt.
Men att aldrig mera få kramar, pussar och säga vad man känner gör mig livrädd. Och ledsen.
Jag vill åka dit med man och barn en dag och bara låta hennes hand stryka över det jag en dag jag hoppas får kalla för min familj.
Jag vill att hon en dag kommer att finnas med när jag förhoppningsvis slår mig till ro och säger ja i en kyrka.
Av ren egoism. JAG vill ha mamma där. JAG vill inte släppa henne.
JAG är inte klar.
Och jag vet hur gärna mamma velat vara med.
Jag var 20 år när mamma öppnade dörren till mitt rum som jag nyss flyttat hem till för att skrika åt mig att vara tyst och sluta ligga med min pappa.
Tiden innan den vill jag ha tillbaka.
För att få prata ut och få svar.

Fan idag är jag ingen bra skribent.
Det gör för ont.


(ps, detta inlägg skrevs för några veckor sedan men har inte publicerats ds)