Tryggare kan ingen vara
Jag sitter hemma och kollar kollar på dopet av lilla sessan Estelle som varit under dagen.
Jag njuter av deras lycka.
Men jag kommer på mig själv för att fastna och fokusera på familjen.
Estelle har sina föräldrar och sina mor- och farföräldrar där.
Jag känner en att tankarna börja snurra i min annars ganska tomma skalle.
Den där ständiga sorgen över att mamma aldrig kommer att få ta del av min framtid.
Jag tittar vidare. Skrattar åt att jag läser bönerna högt tillsammans med prästerna då jag kan dom som rinnande vatten sedan barndomen.
Sen kommer det.
Psalmen. "Tryggare kan ingen vara"
Mammas favorit. Som vi ofta sjöng tillsammans. Som va hennes sista sång hon sjöng. Som jag fick på film.
Hon kommer av sig ibland. Rösten sviker när tårarna kommer.
Men det är lycka.
Känsla.
Jag ser alla i Slottskyrkan sjunga.
Jag sjunger själv. Men precis som för mamma sviker rösten.
Tårarna hoppar ur mina ögonhålor och dom tar aldrig slut. Inte i duschen. Inte nu.
Dom rinner och jag bryr mig inte längre om att torka dom.
Tryggare kan ingen vara.
Som vi sjöng på min brors bröllop när mamma var sjuk. Även då svek hennes röst och tårarna kom.
Där på bänkrad nr 2 grät mamma och jag.
Älskade mamma...
Jag saknar dig.
Jag vill sjunga och skratta.
Prata och kramas.
Nu när jag känner mig som minst på jorden behöver jag dig som mest.
Jag vill säga att jag älskar dig.
Fast det är klart, det säger jag varje gång vi ses.
Men idag är en dag då jag behöver en respons....
