Demensen tar min mamma

Igår hjälpte jag mina bröder att flytta våra föräldrars saker.
När jag kommer fram kramar jag mina föräldrar. Mamma kramar om min yngsta bror och säger:
-Hej brorsan!
Till min äldsta bror frågar hon om han är elektriker.
Utanför skrattar mina bröder åt detta.
Jag gråter inombords.

Mamma är påväg bort från mig och mitt hjärta blöder när jag upptäcker nya saker som mamma gör fel.
Hennes steg ifrån mig kommer allt snabbare.
Dom pratar om hem för mamma och jag vägrar. Det är pappas beslut att ta tills han inte orkar mer.
Tills dess tycker jag att vi ska gör allt för mamma och hjälpa pappa så mycket vi kan.
Dom har hjälpt oss hela livet och uppfostrat sex barn. Det är vår tur nu.
När pappa säger att det är nog, då är det nog och ett hem får bli av. Men inte nu. Inte än.

Mamma vet att "brorsan" och "elektrikern" är hennes söner, det vet hon väl.
Men ibland blir det extra rörigt och ibland kopplar saker svårare. Mamma vet alla hennes barns namn och jag förhör henne lite fint ofta för att kolla av. Ibland är det svårare ibland lättare. Men hon vet.

När jag lämnade pappa igår visste jag att han hade en tung natt som väntade honom och när jag faknade idag ringde jag för att kolla av. Han var trött och det hade varit jobbigt.
Och varje gång jag hör honom säga det faller ytterliggare en bit bort från mitt hjärta.
Jag skulle åka och jobba men istället fixade jag in någon som tog mitt pass och åkte sedan till mor och far.
Jag behövde det för mitt hjärtas skull och för pappas.

Jag hjälpte dom att packa upp och åkte sedan och handlade med pappa. Mamma var hemma med min systers dotter. Hemma lagade jag god mat och till efterrätt åt vi jordgubbar med grädde. Under tiden gick pappa och la sig och mamma väkte honom när det var klart.

Idag var en tung dag och att se mamma gör så ont! Jag älskar när hon skrattar och är glad men det är inte samma som förr. Det är liksom inte samma skratt..
Men älskade mamma... Älskade stackars pappa...
Jag känner att jag börjar tappa fotfästet lite igen och mitt hjärta gråter.

Jag hade en dröm och det var att få visa mina föräldrar mina barn. Mamma älskar barn och det är hennes liv. Hon har sparat mina kläder till mina barn. Dockvagn. Dockhus. Barbies. Dockor. Allt!
Idag kom hon med en klänning jag hade när jag gick i blöjan, hon hade hittat den i en kartong.
Pappa sa att dockvagnen hade ställts i källan.
Det gör ont.
Jag har inga barn. Jag är ung och frivilligt barnlös än så länge.
Men den dagen då jag har det ska jag springa till gravstenen eller hemmet eller vart jag nu ska och visa upp, prata med mamma och hon kommer att le.
Oavsett vad kommer hon att le. Pappa kommer att vara stoltast i välden.

Nu sprutar tårarna. Jag måste ut och gå.
Jag älskar dig mamma!
Jag älskar dig pappa!

/Dotter C

Ja, när det negativa avlöser varandra gäller det att se ljuspunkter.

Tanken och planen sist jag skrev var att jag skulle åka till Värmland och träffa mina efterlängtade föräldrar.
Tåget var bokat, jobbpass bytta, men jag kom aldrig dit.
Dagen innan avfärd ringde min bror mig som precis har fått ett till barn och behövde min hjälp. Barnet var sjukt och var på sjukhus och deras vardag var knas. Direkt efter jobbet skyndade jag mig iväg och tillbringade sedan helgen hos min bror.
Jag blev så ledsen när jag inte fick åka.
Jag saknade mina föräldrar något så oerhört och jag hade verkligen behövt den resan.
Jag bröt ihop på jobbet och pappa ringde mig. Han sa att jag skulle göra en jätte tjänst om jag skulle hjälpa min bror men han hörde hur mina tårar rann och han förstod hur ont det gjorde att vara igrån dom och hur mycket jag längtat..
Han sa att det skulle komma fler tillfällen och vi avslutade med att pappa var tacksam för att jag ställde upp.
Det värmde men inget i hela världen kan täcka det hål som finns utan att få vara med min kära mor och far..

Veckan efter kom mamma och pappa hem för att besöka Minnesmottagningen för att kontrollera mamma och prata med oss. Jag och pappa var med med och det som sades under dessa timmar var slag efter slag i ansiktet.
Mamma har haft full dos på två olika bromsmediciner men den som är den bästa av dom var mamma tvungen att sluta med för man såg negativa förändringar på ekg:t.
Detta kan alltså påverka mammas hjärta och medicinen togs bort samma dag.
Sedan gjorde mamma ett nytt minnestest och innan har hon hamnat på poäng 22 av 30 men denna gång låg hon på 13.. Detta var alltså en stor förändring och svårt för mig att bära.
Man vill ju så gärna att allt ska stanna av och man får lite tid att hämta andan på väg mot resan nedåt.

Jag pratade med pappa mycket den stunden och han tror att mamma inte riktigt vet vem han är längre.
Han kallas ju för olika "namn" av henne. Han är pappa och kock och jag vet inte vad.. Pappa började nästan gråta när han berättade allt och jag såg på honom hur ledsen han var och det skär som tusen knivar till i mig!!
Stackars stackars älskade fina pappa.

När allt var klart går pappa före ut från sjukhuset och jag går armkrok med mamma på väg ut så säger hon;
-Ja, jag hade något sånt där i blodet.
-Vad tänkte du på mamma?
-Ja, läkaren sa ju det.
-Tänker du på att hon sa att du har alzheimers?
-Ja så hette det, svarar mamma
Innan jag hann säga något mer säger hon;
-Fast det är inget kan kan rå för om jag har det, jag är som jag är.

Det hugger i mitt hjärta när hon säger så och jag känner hur det bränner i ögonhålorna men får ändå ur mig;
Mamma, vi alla barn och pappa älskar dig och vi kommer att göra allt för att allt ska gå bra och du är en fantastsik mamma!
Jag vet inte vad hon svarar men hon tar mig i handen och vi paserar ut genom Minnesmottagningens entré.

Det var tungt att skiljas från dom kort efter att vi lämnade sjukhuset och dom fortsatte resan mot Värmland.
Jag mådde skit och lite till den dagen men fick bita ihop på väg till jobbet.
Älskade älskade mor och far... 

Det hinner inte ens gå en vecka efter detta möte på sjukhuset förrän jag själv sitter på akuten.
Jag låg i sängen redo att sova när något "small" till i magen och jag kände att något bokstavligt talat gick sönder i min mage. Jag tog mig in i badrummet efter ca 1 timmes skrikande och gråtandes i sängen och satte mig i duschen där jag senare spydde blod...
Jag trodde att min sista stund i livet var kommen och jag var så rädd så jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Den smärtan jag kände var obeskrivlig. Jag kunde inte stå. Inte gå. Inte sitta. Inte ligga.
Jag kunde ingenting!
Jag trodde att jag dör hemma i mitt eget badrum några veckor innan min 22-års dag!

Jag tar mig efter någon timme till sängen och jag vet inte om jag svimmar till söms eller om jag ens sover.
Tidigt på morgonen ringer jag min bror och frågar om han kan köra in mig och kort därefter kommer han.
Jag kan gå vid detta tillfälle men smärtan och långsamheten tar sitt pris.
Väl inne på sjukhuset konstaterar läkaren att jag haft en cysta som gått sönder och att den var den som "small" när jag kände att något gick sönder.
Hon sa att dom flesta kommer in med ambulans och tror att dom ska dö, och jag nickade bara instämmande.
Jag fick smärtlindring och skickades hem.
Nu har det gått 1,5 vecka och nu kan jag knäppa igen byxor och leva som jag gjorde innan. :)
Vissa drabbas av detta men det är helt ofarligt.

Men smärtan, det var som att föda barn hörde jag efteråt.
Men jag fick inget barn den dagen. Men jag är mamma åt min egen mamma.


Kärlek
/C

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. På gott och ont.
Ibland går man lite vilse på stigen. Man blir rädd, osäker och trevar efter att hamna på den vanliga igen.
Men kanske är det så att på den stigen där man gått vilse och känt obehag finner en vacker och annorlunda plats till slut.
Man kanske når fram till en plats som är den vackraste ens öga någonsin skådat.
Den enklaste vägen är inte alltid den bästa.

Genom hela livet stöter man på motgångar. Motgångar av olika slag och där vissa slag är hårdare än andra.
Men vet man vad en framgång är när man inte mött Herr Motgång? Eller vet man men uppskattar den inte lika mycket?
Men kanske ska man inte mäta motgångar. Kanske tar en person det lika hårt som när pojkvännen gör slut som när någon annan möter döden på nära håll.
Allt handlar om sinnet och förmågan att se. Tror jag.
Och ryggsäcken man bär på.
Många lägger om sitt liv tvärt och omvärderar saker efter att ha råkat ut för något riktigt traumastiskt.
Som att förlora en närstående.
Jag tänker mycket på den blogg jag följt och som jag nämnt tidigare här. Om Anna som levde lycklig med sin man och deras lilla Tilda. Som fick bröstcancer och dog.
På ett kort, tvärt och hårt sätt.
Hon lät sig dela med sig av sitt liv tills det sista andetaget. Det är en ära för mig och många andra.
Jag läste den nyss och jag rös och jag grät.
Hennes man tackade alla för allt.
Jag gick in och läste läsarnas kommentarer. Gud va värmande.
All kärlek som ges och människor som berättar att Annas blogg förändrat deras liv.
Någon hade sålt sin inredningsbutik, för att inget i hela världen är mer värt en hennes familj.
Att ta vara på lyckan som man har.
Alla människor har sin egen lycka, det gäller bara att hitta och forma den.

Jag har levt lite annorlunda en många i min ålder. Det säger många. Många "vuxna".
Att jag har gått igenom saker som många i 20 års ålder inte gjort. Det sägs så. Och jag håller nog med.
För några veckor sedan fick jag frågan av en av mina vänninors fantastiska "plast" mamma. Hon frågade hur jag tänker på det jag genomgått och om jag har dragit nytta av det.
På det svarar jag bara; ooh ja! Jag har lärt mig massor och jag har blivit rik!
Känslomässigt är jag mångmiljonär!

Jag har försökt att vända alla mina motgångar till framgångar och i min hjärna har jag lyckats!
Men många, och då menar jag MÅNGA gånger har jag undrat varför just jag.
Har jag varit så ond i mitt förra liv att jag måste straffas så nu?
Och ibland tänker jag att jag är utvald. Utvald för att någon vet att jag klarar mig.
Men jag är inge robot.
Jag gåter elefanttårar när jag är ledsen. Jag drar täcket över huvudet ibland och känner att nu vill jag inte mer. Kasta in handduken och dö.
Men näe.
Dö ska jag göra en dag.
När vet jag inte.
Jag lever här och nu för ingen vet vad livet har planerat.
Min plan är att leva.
Att älska min familj, vänner och livet. Och om livet planerar att avsluta mina planer i morgon så har jag levat.
Och jag har älskat min famlj och mina vänner.

All kärlek
/C
                                      
                                                                En del av livet

För några dagar sedan drömde jag en dröm och den handlade om livet efter döden.
Jag har många gånger tänkt på vad som händer. Kommer hon att bli frisk när hon dör? Kommer hon minnas i himmelen när hon tittar ner på mig? Kommer hon sluta lida eller kommer sjukdomen att följa med henne upp?
Jag har funderat mycket på detta.
Jag har gråtit om det många gånger.
Jag har tänkt att den dagen jag möter mamma på andra sidan igen vill jag hon ska se mig, ta emot mig med öppna armar och känna igen mig som hennes dotter.
När hon lämnar jordelivet någongång kommer jag inte vara hennes dotter längre, det märks redan... Men när jag möter henne igen vet jag att hon kommer att se och minnas mig.
Jag vet det nu.
Hon kommer att bli frisk och jag kommer att senare i mitt liv få tillbaka min älskade mamma.
Min riktiga mamma.

Men mamma jag vill att du ska vara med mig länge länge. Jag vill att du ska minnas mig nu och för alltid.
Jag vill inte bli din mamma.
Jag vill bara vara din dotter. Jag vill att du tar del av min framtid.
Jag vill och jag vill.
Mitt hjärta gör ont nu och jag vill att du plåstrar om det.
På fredag kan du plåstra mig för då kommer jag till dig, då ska jag krama dig min älskade lilla mamma....

Jag tar med eget plåster

Det har gått en ganska lång tid sedan jag skrev. Viljan finns alltid i mig för att skriva men ibland finns inte orken.
Mycket har hänt och gjorts och jag ska försöka göra inlägget förståligt trots mina tårar på kinderna och hjärnspöken som slåss.

Mamma och pappa har flyttat till Värmland för en vecka sedan och ska bo där tills dom får flytta in i deras nya lägenhet i början på juli.
Några dagar innan dom åkte så drog jag iväg mamma på det som jag nu börjat kalla en MammaMamma-dag.
Mamma är ju min älskade mamma men jag är numera mer mamma åt henne än tvärtom.
Hon behöver min hjälp mycket och mentalt är det jag som bestämmer över henne i dom saker hon själv är för förvirrad för att besluta.
Hon klagar nästan aldrig längre, allra minst när vi har vår dag. Hon skrattar som aldrig förr men mentalt så kvävs det mycket för mig.
Att för varje sekund anstränga sig till det yttersta, vara överglad med småbarnsröst och verkligen tänka på mitt beteende mot henne är krävande och inget som ska göras på tom mage.
Men för mig är dessa dagar guld värda. Jag kommer att minnas detta när jag förlorat min mamma helt.
Jag kommer att bära med mig hennes skratt livet ut.

När jag hade bestämt med henne att vi skulle ha en ny dag tillsammans frågade jag för första gången min systerdotter om hon ville följa med. Det ville hon mer än gärna. Jag förberede henne så gott jag kunde med att det är jobbigt stundtals och att man hela tiden måste ha ögonen med sig, dels för att mamma har alzheimers men till största dels för att hon i hela sitt liv varit handikappad och har svårt att gå, än mera på senare tid.
Hon gjorde sig redo för att tillbringa en hel dag tillsammans med mig och hennes mormor.
Mamma och pappa firade fyrtiotre år som gifta och detta hade hon och min syster kommit fram till några dagar innan. Detta ville mamma fira så vi letade present till honom som hon köpte och det slutade med ett par kalsonger som var svarta med massor av röda hjärtan på där det stod Love is in the air och Lucky på...
Dom som känner mig vet att sånt är typsikt mig men denna gång var det helt och hållet mammas val.
Mamma ville köpa allt möjligt till pappa och hade svårt att bestämma sig. Det gick ifrån maskiner till trägårsmöbler och slutade med kalsonger med hjärtan...
Alla vi skrattade så vi grät.
Sedan skulle hon köpa tårta på konditoriet men det gjorde dom tillsammans dagen efter i stället när dagen med D ägde rum.
Efter det skulle vi köpa kort men det slutade med att vi satt och pysslade ihop ett eget kort som vi köpt delar till inne på Bokia. Mamma ville jag skulle skriva kortet men mammas ord skrev jag, precis så som hon sa.
Hon sa dom vackraste orden och jag och Alexandra bara tittade på varandra och log.
Vilken kärlek hon känner för pappa!

När dagen var överstökad mötte pappa upp oss efter ha fått vilat ut lite och hon kastade sig i famnen på honom.
Hon kramade och var så glad..
Alexandra var också glad. Mot slutet ville hon själv prova att köra mamma i rullstolen och ta del på ett annat sätt. Hon fick vara med sin mormor hon ville mer än gärna vara med nästa gång, och självklart lovade jag det.
Mamma tackade för en förträfflig dag och jag vandrade glad i hjärtat hem.

Jag älskar dig!

Jag gråter nu.
Tårarna som kommer ganska sällan numera rullar längs min kind.
Jag låter dom komma och torkar bara av dom innan saltsmaken når min mun.

Sedan jag och min bror var små åkte vi till denna plats och åt glass minst en gång varje sommar.
När Stockholm arrangerade Vattenfestivalen varje år när jag var liten tog vi alltid bilen upp till Ersta sjukhus.
Mamma hade handikappskort så vi fick åka in på området och parkera vart vi ville.
Utsikten från parken där vi alltid stod är otrolig. Man blickar ut över vattnet och Gröna Lund mitt över.
När vattenfestivalen var, stod vi, min bror, min pappa min mamma och jag där vi staketet och beskådade fyverkerierna som utgjorde sig så vackert på himlen.
När jag inte orkade stå hittade jag och min bror ett träd som var konstigt format och som vi kunde klättra upp och sitta i.
Detta träd satt vi i varje år efter det.
Detta träd ska jag återvända till när vädret och en ledig dag slår in under de närmsta sju dagarna.
Jag bestämde mig för det idag.
Jag ska åka dit. Sitta där och filosofera för mig själv. Skriva av mig och använda min kamera.

Idag stod jag på platsen där vi brukar äta vår årliga glass.
Numera gör bara jag och mina föräldrar det.
Jag tog några kort innan jag vandrade dom hundra meterna tillbaka mot sjukhuset.
Förra året dokumenterades det med min mobilkamera. Jag och mina föräldrar står och blickar ut och ler på kortet som en föbipasserande man var vänlig och tog.
Detta kort finns bara kvar i mitt minne nu, jag blev rånad på den mobilen samma sommar.
I år när vi ska åka dit tillsammans ska detta korten bevaras väl. Kankse blir det vår sista gång..

Idag var jag på Ersta sjukhus av en helt annan anledning än en mjuklass eller fyverkerier.
Jag var där för att ta del av Alzheimersföreningens årsmöte.
Ett mycket givande och bra möte.
Träffade lite folk som ville ha kontakt med mig och jag inbjöds till en dag i sommar för unga anhöriga som ska hållas i juni.

När jag satt där inne och lyssnade på Sven Wollters dikt ur Gustaf Frödings bok blickade jag ut mot parken.
Parken där mitt minnesträd förhoppningsvis står kvar.
Trädet som idag betyder mer för mig än vad jag någonsin kunde ana.

Kanske hade denna plats, vid Ersta sjukhus någon tanke om min framtid när jag och min bror, min far och kära mor stod och åt våran glass för första gången för tio år sedan.


Innan jag åkte mot Ersta var jag hem till mamma och pappa och lagade middag hos dom.
Vi åt och pratade och mamma var glad och tacksam som vanligt.
Hon frågade när hon och jag kunde gå ut och äta middag som hon har velat göra i några dagar nu och jag sa att nästa vecka ska vi göra det.
Hon sken upp och jag kramade henne hej då.
Älskade mamma.

Krama era nära och kära! Visa er uppskattning och kärlek till dom som betyder något!
Ta hand om varandra, jag har sagt det förr, man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.


PS. För er som vill lyssna var jag med i ett program om att förlora en förälder här om dagen.

Vill tillägga att jag var väldigt nervös och väldigt oförberedd. Hade ca 1minut på mig från att hon ringde upp och ville ha med mig tills jag blev inkopplad.. Se upp för gäll röst! ;)
För er som inte vill höra hela programmet kan spola till den 46:e minuten. DS.

http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2348171&BroadcastDate=&IsBlock=



Vill även tacka mina underbara vänner och alla andra som stöttar och stöttat mig under denna process. Det värmer i mitt hjärta och jag är er evigt tacksam!
All kärlek!

Sov gott
/C
                         
                                 Blicken över vattnet som möter Grönan och minnen

Dagarna har rullat på sen jag skrev sist.
Jag har spenderat min två lediga dagar jag haft dom senaste veckorna med mamma. Dom har varit fantastiska och jag njuter av att se mamma så glad när jag drar iväg med henne. I onsdags tog jag med henne till Farsta centrum för att inhandla konfirmationspresent till min underbara systerdotter men det slutade självklart med lite shopping till oss båda också.
Mamma köpte ytterliggare en klänning, denna gång en blå.
När vi var på väg mot kassorna för att betala den ringde pappa för att fråga hur det gick och då säger mamma innan jag svarade;
-säg inte att jag ska handla något, han blir galen på mig då!
Mamma går och håller sig i rullstolen och då stampar hon med foten i golvet, tar sin hand för huvudet medans hon ruskar på det.
Hon skrattar till samtidigt.
-klart jag ska säga det, säger jag och svarar på pappas samtal.
Självfallet säger jag det det första jag gör, mamma står brevid mig och tittar, fortfarande med en hand på hennes huvud.
Pappas svar när jag avslöjat det blir som väntat från min sida
-låt henne köpa vad hon vill.

När vi väl var hemma igen visade vi våra inköp.
Jag kramade om mamma och sa att vi aldrig mer får åka iväg på något som har affärer i  närheten för vi shoppar oss fattiga då.
Hon skrattar till och tittar på pappa och säger
-nä, nu räcker det
-ja, nu har du köpt en klänning i veckan så nu får ni ge er ler pappa tillbaka.
Alla tre skrattar till, mamma var så glad och hon kramade mig hårt den dagen.
Älskade mamma.

Själv måste jag nog börja tänka lite mer på mig själv för jag känner att jag håller på att gå ner mig igen.
Jag har gråtit mig till sömns ett par gånger nu och jag får ingen riktigt ro.
Jag saknar lugn.
Men denna gång är jag medveten och försöker tänka på mig nu så i helgen roade jag mig och vilade lite.
Slaget kom dock igår.
Helvetesjävlaskit.

Mamma och pappa har sålt sin lägenhet till min bror som har sagt upp sin hyresrätt.
Mina föräldrar skulle flytta till lägenheten som låg granne med min syster och allt var klart.
Den första juni skulle det tillträdas.
Den första juni är numera mina föräldrar bostadslösa.

Jag var hemma hos dom igår när pappa fick samtalet.
Pappa dog.
Man såg på honom och han sa även att det inte kan bli värre nu.
Något gick fel och mina föräldrar kan inte flytta.
Nu har dom en månad på sig att lösa detta.
Jag är rädd att mamma blir sjukare nu, och för att inte tänka på stackars älskade pappa...
Hade jag kunnat hade jag köpt ett litet hus åt dom.
Detta var det sista dom behövde!
Nu ska jag lägga i full växel för att hitta en lägenhet åt dom.

I värsa fall kommer dom att flytta till Värmland nu till augusti/september och då måste vi hitta ett förråd att hyra så att mamma och pappa kan samla deras snart 50 åriga liv i.
Under tiden i Värmland MÅSTE vi hitta en lägenhet.
Det gör så ont.
Att se dom så ledsna.
Vi behöver inge mer nu.
Jag äter gärna mitt mos okryddad.

Jag älskar er kära mor och far

Igår var en speciell dag. Igår var det min och mammas dag.
Rullstolen kom i måndags och den kunde inte ha kommit mer lägligt. Vid halv två åkte vi hemmifrån mamma och var vid centralen vid två. Hon valde att hela vägen sitta i sin nya fina rullstol som är det bästa som har hänt mig på länge.
Mamma har inte varit inne i stan på många år utan har som längst åkt till Skanstull där hennes kusin bor.
När jag sa att vi skulle åka till Drottninggatan förstod hon inte riktig det förrän jag körde ut rullstolen på Sergels torg. Hon blev så glad när jag beskrev vart vi var och sa att där hade hon minsann inte varit på länge...
Jag drog henne vidare mot Sergelgången där vi hittade en jättefin röd klänning som hon köpte. När vi kom hem sen och hon skulle visa den för pappa tänkte jag på den vackra låten "Lady in red", hon var så fin i den.

Efter vi sprungit där ett tag drog vi upp till Gallerian och där blev det shopping för min del innan vi satte oss och fikade och åt lite mat.
Pappa ringde ett par gåner och var lite orolig för hur det gick men allt gick toppen! Stax efter sex tog vi en taxi hem och fikade innan jag vid nio åkte hem.
Innan jag skulle gå ut genom dörren kom hon och kramade och pussade mig och tacka så mycket för en bra dag.
Älskade mamma.

Idag när jag hade slutat jobbet hade jag bestämt träff med en vän i stan som jag precis återupptagit kontakten med och när jag precis kommit in till stan ringer pappa i förtvivlan.
Mamma hade samlat ihop sina saker och skulle hela tiden ut för "hemma kunde man inte vara för där det var massa folk och någon låg i hennes säng" hon blev upprörd och mådde inte bra. Jag sa till pappa att han skulle be mamma ringa upp mig så jag kunde försöka få henne lugn och efter samtalet var det bra igen och jag lovade att jag skulle åka till henne efter att jag varit i stan.
När klockan var vid sju åkte jag hem till henne och köpte med mig en blombukett som hon blev så glad för.
Hon låg  i sängen och hon hade legat där nästan hela dagen sa pappa. Mamma sover mycket numera och håller sig mycket till sängen så jag gick in och låg och höll om henne och pratade lite.
Efter ett tag föreslog jag att jag skulle tvätta hennes hår och göra henne fin så det gjorde jag. När jag hade torkat hennes hår och lockat det så gav jag henne ett hårspänne med strass-stenar på som jag satt i hennes hår och hon var så glad!
Hon sken som solen och pappa satt mitt emot och pratade med henne under tiden och dom skrattade tillsammans.
Tänk vilken kärlek.
Dom har tillbringat nästan 50 år tillsammans och endå ser man glöden i deras ögon!
Så fantastiskt och underbart.
Sen tänker man hur svårt det är för pappa att bära detta och att det inte alls är samma person han en gång gifte sig med...
Men han kämpar så fint för det han en gång älskat så mycket och gör även idag.

Jag klädde mamma i sin pyjamas och hon borstade tänderna sedan sa jag att jag skulle stoppa om henne i sängen och jag skulle åka hem.
Hon sa att jag skulle vara försiktig och gå raka vägen hem. Jag lovade henne det.
Jag stoppade om henne och pussade på henne sen åkte jag raka vägen hem. Precis som mamma sagt.
Älskade mamma.

Eftersom det var länge sedan jag träffade min vän så pratade vi mycket om bla min mamma och hennes sjukdom och då slog det mig att det var ganska exakt ett år sedan hon fick sin diagnos.
Jag bodde hemma vid tidpunkten av hennes diagnos och jag minns så väl när min bägare rann över.
Det var hösten 2009 som det brast totalt för mig.
Mamma anklagade pappa för incest med mig och hon kunde komma in mitt i natten när jag låg och sov och bara skrika på mig.
Hon hatade mig.
Och hon hade min pappa.

Jag gick in i det jag idag kan kalla en depression och jag var helt utmattad.
Jag kunde inte sova och jag bara grät och grät. Jag grät när jag rensade garderoben, jag grät när jag kom till jobbet och jag grät varje kväll i min säng.
Jag skämdes för mammas sjukdom och bara mina närmsta vänner visste om det.
Jag sa till mina vänner att jag inte kunde tillföra dom något och jag tog avstånd från omvärlden.
Jag flydde hem till "S" när jag inte kunde hantera mig själv och min ledsamhet längre och han fick bära ett tungt lass den killen. Jag var ofta arg och jag grät konstant.
I förrgår tackade jag honom.
För första gången fick han höra att jag uppskattat det han gjort och det värmde i honom.
Jag tyckte han inte gjorde tillräckligt men idag förstår jag att jag sög ur honom så mycket energi och han gjorde det han kunde förmå sig till.
Idag har vi brutit men samtalet under vår promenad vid vattnet var behövlig för oss båda.
Jag älskar honom men att älska en partner är inte allt. Det krävs en enorm enegi från båda för att kunna balansera kärleken och istället för att ge varandra enegi sög vi den ur varandra.
Idag önskar jag honom lycka till med livet och jag med mitt.

Idag lägger jag en helhjärtad enerig på mamma så hon får det så bra som hon bara kan från mitt håll.
Även fast inte mamma är min riktiga mamma längre så är det endå min mamma jag möter.
Idag skämms jag inte längre utan pratar om det öppet. Idag vill jag vända detta till något jag kan prata om och andra med mig om.
Älskade mamma.
Idag kan jag leva med mammas sjukdom och uthärda den även fast det självfallet gör otroligt ont i mitt hjärta ibland men idag mår jag endå bra och har fått tillbaka min energi för livet.
Allt blir vad man gör det till.

Glöm inte att sprida eran kärlek för dina vänner och familj, visa uppskattning, och vänlighet mot främlingar.
Den främling du möter på en buss eller tunnelbana som du bara säger hej eller ler mot kanske bär på något tungt och finner en liten strimma solsken.
Man vet aldrig när livet kan ta en vändning så sprid kärlek och lev och njut av livet!
Livet är bara till låns och en gåva som man inte ska ta för givet.
Man lever bara en gång!

Kärlek mina vänner. Kärlek.

/C
                                       

Min föräldrar har bestämt sig för att sälja sin lägenhet och flytta så idag var vi och kollade på två lägenheter lite utanför Stockholm. Det är mer landet och pappa vill bort från stället dom bor på nu.
Båda lägenheterna låg på första våningen då mamma inte kan gå så bra i trappor och i framtiden nog måste ha rullstol.
Den första lägenheten hade en jobbig trappa så den gick inte ens mamma med upp i för att kolla och den andra lägenheten är dom intresserade av att köpa.
Den lägenheten ligger 1 minut ifrån min syster så det är skönt att dom inte bor helt ensamma.
Mamma säger att hon vill flytta dit "för ett tag" så jag tror inte att hon förstår att det är för gott.
Är det "farligt" att flytta på henne, jag menar om hon kan bli sjukare fortare?
Kommer det göra henne mer stressad och förvirrad eller kan det vara en idé nu innan mamma blir ännu sjukare?
Jag vet inte.
Samtidigt så säger mamma ibland att hon ska hem, trots att hon är hemma.
Så det kanske inte spelar någon roll?!

Egentligen spelar det ingen roll för dom MÅSTE flytta. I höst ska det bli stambyte hemma hos dom och då kan inte mamma bo hemma under dom månaderna iafl och vart ska hon då flyttas?
Att flytta bort henne några månader och sedan hem igen är inget alternativ.
Vi får se vad som händer.

Efter att vi kollat på första lägenheten skulle dom på möte (inom deras religion) och jag valde att ta tjuren i hornen och följa med.
Jag tänkte att pappa kunde få känna sig mer fri och slippa tänka på henne där.
Jag frågade min systers dotter om hon ville följa med och det ville hon (fast efter tio minuter ville hon hem) men vi var iafl med och det var för mig säkert 6 år sedan jag var med.
Det kändes konstigt att sitta där igen. Jag minns så väl hur jag hatade det stället. Jag tänkte på hur jag spenderat alla år upp till jag var 15 där, varje helg.
Men det kändes på något konstig vänster som att jag var hemma där. Jag analyserade alla människor som jag kände igen från förr och även nya ansikten.
Jag tänkte att detta är nog den enda av världar där inte otrohet existerar. Där man inte skiljs.
Men samtidigt tänkte jag på hur olyckliga några av dom faktiskt är. Att dom inte hann lära känna varandra på riktigt innan dom gifte sig och fick 10 barn. Som alla i genomsnitt typ har.

Religionen har jag lämnat sedan många år och jag skulle aldrig återvända.
Men jag saknar endå gemenskapen.
Och ett liv med barn, man och giftermål utan otrohet och svek.
Där emot ska jag kämpa mig till det i min värld där jag lever och drömmer om ett fint familjeliv på landet.

Efter mötet som varade i ca 4 timmar åkte vi och kollade på den andra lägenheten och åt sedan middag hemma hos min syster.
Mamma var förvirrad idag och klara stunder var få.
På mötet tog hon tag i mig och la mitt huvud på hennes bröst och satt och klappade på min arm.
Precis så gjorde mamma på samma plats för 15 år sedan.
Jag tror som min systerdotter sa, att mamma trodde jag var lite igen.
Som att hon tog hand om sin lilla dotter som alltid somnade i hennes famn under varje möte.
Älskade mamma.
Så många gånger jag önkar att jag var liten i denna stora värld. Så många gånger jag bara vill krypa upp i hennes famn och känna mammas kärlek.
Mamma har alltid varit så bra med oss barn och nu är det min tur att omfamna min mamma som för varje dag blir mer som ett litet barn.
Jag hoppas hon känner min kärlek.

På onsdag ska jag ha en heldag med mamma och jag frågade om hon ville göra något med mig och vad isfl hon ville göra.
Jag gav förslag om en tur över dagen till Åland. Förslag om att ta båten ut i skärgår´n och äta gott.
Eller att besöka ett museum.
Men mamma ville till stan och shoppa så jag sa att det var självklart att vi skulle göra det.
Ska försöka fixa en rullstol först bara.
Men eftersom handläggaren inte ens ringer upp när man pratar med dennes kollega och skickat meddelande och att min syster tjatat om en rullstol sedan tidigare så ser jag mörkret på den saken.
Men i morgon ska jag göra ett nytt försök.
Hur svårt ska det va att få fram en rullstol åt en handikappad människa?!
Eller en rullstol i övrigt?!

Kanske krävs det en stukning av min fot och ett besök hos vårcentralen på tisdag för rullstol behöver jag.

God natt

Och här sitter jag.
Tankarna dansar runt.
Kan inte sova.
Vill inte lägga mig för att försöka.
Lyssnar på några betydelsefulla låtar och funderar lite mer.
Jag öppnar fönstret och jag tar en cigg.
Jag ser en hare skutta mellan träden för att sedan skutta över gatan och försvinna bort.
Jag ser en man cykla på gatan, förmodligen på väg till sitt arbete.
Jag lyssnar på fåglarnas vackra orkester.
Det är fortfarande mörkt och inga bilar eller människor bryter tystnaden.
Jag funderar men jag njuter av många av tankarna.
Inga tårar att torka.
Det är fantastiskt.
Men jag känner hålet i magen.
Något gnager.
Jag lyssnar lite till på fåglarnas sång innan jag stänger fönstret igen.

Jag funderar över dagen.
På att jag åt god mat på en restaurang med en vän.
Mamma ringer när vi ätit vår mat.
Jag får henne att skratta innan vi bryter samtalet.
Det värmer.
Vi vandrar sedan bort ett kvarter för att sätta oss på ett fik.
Vi pratar och skrattar.
Jag bollar mina tankar och vännen min sina.

När klockan är kväll skiljs min vän och jag.
Jag åker hem.
Tankarna rullar.
På väg till jobbet i morse hade en människa avslutat sitt liv framför tåget.
Jag kunde ha stått brevid och se det hända.
Jag kunde även varit den som kunde ha stått tillräckligt nära för att hinna få tag i personen innan hoppet.
Jag tar bussen.
Tankarna rullar när jag sitter med musiken i öronen.
Jag är glad över det jag har.
Jag försöker att inte tänka på det jag förlorat.
Jag tänker på ödet.
Ödet är något vackert.
Ett slags möte.
Något som för något till varandra.
Jag tror att allt här i livet har sin mening.
Hur svårt det än är ibland tror jag det.
Jag tror att ur varje ont kommer något gott.
Jag tror på livet och att mötas.

Jag tror jag har blivit förälskad.
Och nu är jag redo för att försöka sova.

Klockan har passerat 05.30

Denna helg har jag fått äran att träffa Mattias pappa som var på besök här i Stockholm. Att se en annan än sin mamma sjuk och få ta del på något sätt jag inte riktigt kan förklara var befriande.
Min mamma och hans pappa har sjukdomen som en gemensam nämnare och jag och Matte är barnen som i detta bara vill vara barn. Vi är barnen som behöver hitta någon som förstår och vet vad man pratar om.
Att bolla saker mellan varandra och luta huvudet mot varandra när tårarna rinner.
Vi känner samma frustration och samma känsla.
Går igenom liknande saker.
Vi ser på när våra älskade försvinner.
Men det viktigaste jag och Matte gör är att finna oss i situationen och göra det bästa!
Våra älskade mår inte bättre av att vi lägger oss ner, att vi blundar och inte vill se.
Vi själva mår absolut inte bättre av det.
När dagen kommer då min mamma har lämnat mig vill jag inte sitta och fundera på varför jag inget gjorde eller varför jag inte gjorde mer.
Jag gör det jag kan eller jag försöker iafl göra det jag kan.
Vi försöker glädjas åt det vi har och inte det vi redan har förlorat.

När jag idag gick hem till mamma var jag trött som en gnu och mitt tålamot låg inte på den högsta men jag kämpade och fick mamma att skratta och hon ville gärna krama mig mycket men när hon började försvinna in i hennes dimma blev jag inombords galet frustrerad.
Jag ville bara skrika att hon är dum i huvudet som nu har börjat upprepa saker med kort mellanrum och inte fattar vad jag säger!
Jag vill bara ruska om henne och fråga hur svårt det kan vara!
Jag agerade så för några år sedan, innan mamma hade diagnos. Jag skrek och sa att hon var knäpp.
Idag ångrar jag mig bitter men vet att jag inte ska känna skuld.
Men skuld känner jag ibland och det ska jag skriva om en annan gång.

Nu ska jag krypa ner i sängen och fundera på allt annat som fladdrar runt i huvudet just nu.
Det är glädjetankar, med en grå kant av förvirring...

Kärlek

Jenny 17 år berättar om hennes pappa som dog 47 år gammal i sjukdomen och två andra intervjuer.
Man ska inte ropa hej förrän man kommer i land heter det ju men att höra att det förmodligen finns botemedel inom fem år är ju mer än fantastisk!
Det kan inte hjälpa min mamma tyvärr men jag är glad att det kommer att hjälpa alla andra i framtiden och det glädjer mig enormt!



http://www.demenscentrum.se/Forskning/Artiklar/Tema-Hjarnan--TV-4-play/

Först måste jag bara skriva OJOJOJ när jag läser mitt förra inlägg!
Jag är inte perfekt!
Troligvis en ganska svår människa att leva med.
Det låter som om jag är bäst i världen och inte har några fel och brister men så är INTE fallet!
Nu när jag i efterhand läser vill jag bara poängterar det! Det jag menar bara är att jag under många år låtit andra göra lite som dom vill mot mig utan att jag på rikigt sagt ifrån och att jag då känner att jag är värd bättre.
Typ.
Punkt.

Mamma har fått en ny hemtelefon som pappa och min syster har köpt. Det är en stationär med fyra knappar där det sitter bilder på mig och tre av mina syskon. Dessa knappar med våra bilder går direkt till oss utan att hon behöver slå något nummer. Superbra!
Sen är sifferknapparna väldigt stora också så hon kan slå nummer själv som är uppskrivna på en lapp brevid.
Ett annat hjälpmedel hon har fått är en digital almanacka som visar dag och datum eftersom hon har svårt för en vanlig och att det även har börjats med att hon blandar ihop dagar allt oftare.

Eftersom mamma kan ringa själv nu ringer hon ofta igen och här om dagen ringde hon och grät.
Hennes pappa hade dött.
Hon hade "träffat någon ute" som hade berättat det.
Jag frågade om det var han som låg på Skogskyrkogården men svaret var nej.
Det var alltså inte min morfar hon pratade om.
Idag har mamma tre pappor. Och jag tror att två av dom är döda.
Min pappa kan vara den tredje.

I torsdags slutade jag jobbet klockan fyra och gick då hem till föräldrarna för att säga hej och pappa skulle senare gå på ett bostadsmöte och mamma skulle vara själv den timmen men jag ville inte det så jag valde att stanna.
Jag drog med mamma till centrum för att handla lite jag behövde och det slutade med sängbord och lite annat.
Sen handlade vi mat och vi gick hem och jag fixade mat åt mamma och mig och sedan gjorde jag efterätt genom att ha köpt jordgubbar och sedan smälte jag chocklad och doppade dom i. Åh vad mamma njöt!
Hon var så glad och vi skrattade mycket.
Pappas möte drog över på tiden så vi 22 tiden körde pappa hem mig.
Innan jag gick kramade och pussade jag mamma hejdå och när jag skulle gå ut genom dörren skrattade hon och sa - tack så mycket för idag, jag har blivit så bortskämd av dig!
Gissa om det värmde.

I fredags skulle jag också bara förbi efter jobbet för att säga hej och det slutade även då med att klockan var sent innan jag åkte hem.
Jag hade köpt kladdkaka och grädde som jag skulle hem och äta framför tvn men jag kom på att jag kan få sällskap. Där satt jag och mina föräldrar.
En gång sa mamma när jag satt med henne själv; -jag berättade för dig att min pappa är död va?
-Ja, mamma du sa det för någon dag sen.
-Okej
Sen bröt jag samtalet och inflikade något roligt så hon inte skulle tänka mer på det och jag lyckades.
Älskade mamma och pappa.

/kärlek

Jag har börjat om på några sätt i mitt liv.
Jag ska försöka bli en ännu bättre människa och kämpa för det jag tror på.
Jag håller på att rensa min garderob. Självklart inte min klädgarderob (även fast jag gjort det 2 ggr på några månader och skulle kunna göra det igen) utan livets garderob.
Jag har samlat mycket där genom åren och allt jag varit med om i mitt liv sorterar jag ut och försöker lägga i olika fack.
Jag såg en föreläsning av Morgan Alling idag som handlade om hans liv i fosterhem och att växa upp i dåliga förhållanden. Han berättade om sin sköld han sätter upp när han träffar nya människor som inte är "bra" människor eller inte bra för honom.
Det dom säger rinner bara av. Det tas aldrig emot av Morgan, för personen ifråga har inte den rätten att komma in.
Denna sköld har jag själv omedvetet byggt upp det senare året. Jag har under mitt 21 åriga liv gått igenom en del och varit den som tagit ganska mycket skit. Jag har alltid varit den som varit naiv och blåögd.
Litat på människor i tron om att det är sanningen dom talar även fast min magkänsla säger något annat.
Dom flesta gånger jag har känt min starka magkänsla men litat på personen ifråga endå, har jag haft rätt.
Månader och även år senare har sanningen kommit fram.
När detta hänt blir jag självfallet arg, ledsen och besviken men känner samtidigt varför i hela helvete har jag varit så dum?!
Blåögd och naiv?!
För att jag är en människa som vill lita på andra människor.
För att jag tror på godhet och respekt.
För att det är så jag lever och i en sådan värld jag vill leva i.

Jag VILL leva i en harmonisk värld och jag TÄNKER gör det!
Min värld är rosa och molnen lika så. Men bara för att det är min värld är det inte min verklighet.
Jag är ju inte dum. Jag vet att jorden är en gråzon.
Min sköld bär jag numera nästan jämt och tar människor på allvar men håller mig på avstånd.
De människor som inte är värda mig ruskar jag av mig.

För en vecka sedan lämnat jag mitt förhållande. Ett förhållande som varat till och från i nästan 6 år.
En kille jag varit sambo med i 4 år.
Det är någonstans en bra kille men inte längre bra nog för mig.
Vi har massor i vårat bagage och jag är skadad. Även han.
Jag vill gå vidare för att så smånigom hitta någon ny. Jag vill göra om och göra rätt.
Idag kan jag så mycket och tror stenhårt på att om jag träffar någon jag verkligen vill ha kan jag leva med den resten av mitt liv.
Förutsatt att han står ut med mig.. ;)
Hur sjukt det än låter och hur otroligt olikt det är mig så har jag inte gråtit en tår!
Jag var trött på detta och hade känslomässigt redan lämnat.
Jag älskar honom och kommer alltid att göra men att älska är inte allt.

Sen har jag slutat röka för 1,5 vecka sedan OCH att jag slutat bita/riva på mina naglar för 2 veckor sen.
Sedan har jag rensat bland vänner och brytit med dom som inte förtjänar mig.
Idag värdesätter jag mig själv och det ska man göra i denna värld vi lever i.
Skydda sig från energitjuvar och andra saker som inte är bra för mig eller någon annan. Jag behöver min energi på de som förtjänar det och behöver det.
Min familj, mina vänner och jag själv!

Håller även på att göra om lite hemma nu och köpa nya möbler.
Nytt liv kräver lite ny miljö också.
In med det nya och ut med det gamla.
Gör om, gör rätt och gör slut.

Jag ska njuta mer av mitt liv nu.
Vara lite mer ego men endå ge den kärlek jag föddes för att sprida.
Kärlek är det vackraste och mest värdefulla man kan ha!
Tyvärr har inte alla insett det än.

Men hoppet finns och det kommer jag aldrig att ge upp.
Tills dess lever jag i min rosa värld.

KÄRLEK

Nu har jag precis varit inne på Mattias facebook för att kolla bilderna. Beviset på att han hade änglavakt när han krockade med en stor älg. Älgen dog omedelbart, Mattes bil var intryckt överallt utom där han satt.
Är man en god människa måste allt ha en mening, Mattias har en god aura som han sprider och någon "där uppe" ville han skulle stanna.
Han åkte hem med lite skrubbsår på handen.
GUD, ALLAH eller någon ANNAN, JAG TACKAR DIG!

Annars då? Jo min kära mamma har lärt sig att ringa till mig igen så nu rings det morgon och kväll ibland.
Här om dagen ringde hon tre ggr på en halvtimme för att höra om jag sett hennes pappa...
Det som gjorde mig så glad och rörd var i söndags.
Pappa skulle iväg på uppdrag i Dalarna och mamma var tvungen att ha en "barnvakt" så vi bestämde att hon skulle åka till min syster i lördags. Sagt och gjort.
Men mamma blev oroligare för varje timme och i söndags ringde syster och var lite förtvivlad och bad mig prata med mamma men det lönade sig inte.
Hon ville hem och trodde att pappa aldrig mer skulle återvända.
Efter någon timme bestämdes det att vi skulle sätta mamma i en taxi hem och att jag skulle åka dit för att möta henne och att tillbringa timmarna på kvällen tills pappa var hemma igen.
Vi satt och pratade, min mamma och jag.
Hon var gladare men fortfarande rädd över att pappa inte skulle komma hem. För att lugna henne slog jag numret till pappa och hon sken upp som solen själv. Hon frågade om han ville ha något när han kom hem och han sa att en smörgås och lite kaffe inte skulle sitta fel.
Hon blev så glad och självklart skulle hon fixa det. Jag tror det var länge sedan mamma kokade kaffe och ännu längre sedan hon gjorde mackor till honom.
Mamma gjorde alltid mackor till pappa förr när han kom hem från något och han brukar skoja och säga att det var därför han gifte sig med henne för över 40 år sedan...
Hon kämpade och jag tyckte det gick kanon! Visst, det var svårt med kaffet ibland och hitta rätt i skåpet men all cred till dig mamma för jag blev så stolt!

Till detta hör att jag denna kväll började att filma henne för att med tiden kunna minnas hur mamma var och för att i framtiden kunna visa mina barn vem deras mormor var..
Mamma sa att jag fick filma och det finaste under kvällen var att se mammas glädje när pappa väl kom hem, hon strålade och kramade honom länge, skrattade och blev som en nykär tonåring.
Älskade mamma, det var så fint och det värmde enda in i märgen.
I morgon har jag bestämt att jag ska gå hem till föräldrarna och laga våfflor tillsammans med mamma efter jobbet, ska bli så mysigt!
Tror hon kommer att uppskatta det.
Efter våfflor med mamma blir det vin med en god vän, en välförtjänt flaska ska sitta fint!


Sov gott alla underbara och glöm aldrig kärleken.
Att ta något eller någon för givet är att gräva ner kärleken i graven och där ska den inte vara förrän du själv ligger där...

Just nu sitter jag här och känner tårarna rulla ner för min kinder.
Det var länge sedan jag var inne på den blogg jag följt under en längre tid så jag kände det var dax nu.
Jag har nog skrivit om denna kvinna förut, om kampen mot cancern.

Linda dog i morse. Hennes kropp gav till slut upp och vid hennes sida satt hennes lilla dotter och man.
Lindas familj var också samlad.
En livsglad kvinna på 36 år stals på sitt liv för att hamna hos änglarna som väntade henne.
Det är inte rättvist.
Detta ska inte få ske.
Dottern har precis börjat sitt liv och mannen har precis bildat familj. Det är nu dom som står kvar. Dom saknar deras älskade men måste välja att kämpa och leva vidare.
Nu kan han börja sitt sorg arbete och han har valt att fortsätta att blogga på hennes blogg för att man ska få följa han och hans steg tillbaka till livet. Livet som inte blev som han tänkt sig.
Jag ska följa han och ge han den kärlek och uppmuntran jag kan.
Det är min skyldighet.


Nu till en glad sak, som jag egentligen gick in för att skriva om.
I torsdags var jag ledig och jag bestämde mig i tisdags att jag skulle åka upp till Dalarna och hälsa på Mattias som jag nämnde i förra inlägget.
Sagt och gjort.
Han hämtade mig strax innan 9 på torsdag morgon i Borlänge och vi spenderade en fantastisk dag tillsammans.
Vi pratade i timmar om allt från alzheimers till mössor...
Vi åkte skoter och jag KÖRDE skoter, vi hackade hål i isen och iq befriade jag fattade inte dom enklaste kommandon...
Vi skrattade så mycket och så länge den dagen.
Vi kollade på filmen Ung anhörig och grät tillsammans. Kramade om varandra och bara förstod precis hur vi båda kände..
Vi gjorde allt det vi kände och behövde denna fantastiska dag.
Efter att han kört mig till stationen på kvällen och jag satt där på tåget tänkte jag;
Jag kan ha träffat den finaste människa jag någonsin mött!
En otroligt ödmjuk kille med ett hjärta av guld. En kille som kan prata och visa känslor.
En sådan kille som jag ser mig tillsammans med på altargången om 5 år, haha...
Nej då, vi blev aldrig kära.
Han är sambo.

Men jag fann en vän för livet.
En sådan jag behöver i mitt liv just nu och han behöver mig på samma sätt.
Jag trodde när jag åkte att det enda som knöt oss samman var förståelsen om att leva som ung anhörig till dementa.
Ack så fel jag hade, i min värld var vi lika som personer och delade ungefär samma syn på livet.
Det är han och Cissi jag vill sitta med på hemmet och tävla mot varandra i rollator-racet!
Haha..

Vänskap är det viktigaste du har.
Det är vänner som stöttar och lyssnar och det är vänner du skrattar och har kul med.
En kärlek som är lika stark som kärleken till familj.

Jag fann Matte och jag ska bli hans vän oavsett om han vill eller ej!..
Min vän för livet.

/Peace and love

Igår ringde älskade mamma mig för fjärde daqgen i rad och undrade när vi små skulle komma hem och äta och göra läxorna..
Eftersom det är jag och min bror som har blivit dom små igen tyckte jag att vi kunde åka dit och säga hej till mamma tillsammans. Det tyckte inte han för det hade han inte tid med. Förrän igår då jag ringde och tjatade på honom igen efter samtalet med mamma.
Jag sa att vi kan åka dit en kort stund bara men jag tyckte att det var viktigt att vi åkte dit.
Han tog med sig sin fru och hämtade upp mig innan vi åkte till henne.

Det lugnade sig lite när vi kom men hon kunde inte släppa småungarna...
Pappa uppskattade stort att vi kom och det värmde i mig.
Jag berättade även för min bror om att jag tagit kontakt med en fantastisk kille vid namn Mattias (mlesliek.blogg.se) och att jag försöker komma in lite mer i branchen och att jag har som ett mål att få föreläsa om hur det är att leva som ung anhörig till alzheimers. Han, min bror, tyckter att jag inte har några erfarenheter eller kunskaper om detta.
Så är det med oss syskon. Alla har tagit mammas sjukdom olika och många av mina 5 syskon har inte tagit detta till sig och vet inte alls hur dom ska ställa sig till detta.
Det är vår mamma och alla har vi fåra minnen som man vill bevara som dom alltid varit.

Jag vill vända detta till något positivt i den mån jag kan.
Jag vet att om jag gör allt jag kan nu kan jag inte ångra något när det väl är över. Jag vill få mamma att skratta och glädjas så länge hon kan.

Nu blir det film, music and lyrics.. Grym.

All kärlek
/C

Ja det var så min mamma sa när jag gick hem till dom efter jobbet nyss.
Hon tog fram ett kort på sin pappa som är taget för ca 25 år sedan. Hon frågade om jag kunde ringa till honom så att han kom hem och fick mat..
Mammas pappa dog innan jag föddes.
Älskade mamma.

Mamma hade iafl haft det bra på dagcentret idag. Hon berättar om alla tanter och gubbar (som hon uttrycker det) hon säger att dom gör konstiga saker och att dom pratar mycket med henne och är snälla.
Det värmer i mig.
Jag vill se att mamma fortfarande kan skratta. Att glädjen mamma alltid har sprudlat med fortfarande går att plocka fram.
Jag antar och fasar över att den en dag förmodligen kommer att försvinna helt.

Nu har jag kommit hem från jobbet iafl och jag lovade henne att jag skulle ringa när jag kom hem så hon slipper gå och vara orolig så det har jag gjort.
Hon avslutade med att säga;
-Ser du eller hör du något från pappa så kan du säga att han hör av sig.

Jag lovar dig som jag sa på telefonen älskade mamma;
jag säger åt honom om jag ser eller hör något ifrån han!

Jag önskar att mannen på kortet, även kallad min morfar finns så jag kunde be honom ringa till dig älskade mor.


All kärlek
/C